Vi måste prata om pengar

Det här är en av många texter jag skrev under mina månader som aktiv i Miljöpartiet. Alla opublicerade, trots den stora frustration jag kände, för jag insåg att mina förslag enbart skulle ses som illojala och destruktiva i det parti där ”vi aldrig är negativa”. Så (uppdaterad, framförallt med ”vi” och ”oss” nu ofta utbytta mot ”partiet” men det i rubriken fick vara kvar eftersom det anspelar på en filmtitel): My five cents!

Ett av Miljöpartiets allra största problem är pengar. Allt för lite, allt för felfördelade.

Centern cashar in från skogsbolagen och bondekooperationen. SAP har sina svinrika fackföreningar. SD har en massa hemliga och privata intressenter, varav Ryssland verkar vara en (de har kommit på att de kan skada SAP genom att nu undanröja inkomsterna från lotterierna). Moderaterna har storfinansen och alla som fortfarande tycker att den enskilt absolut viktigaste politiska grejen är skattesänkningar.

Så har vi Miljöpartiet. Jag vet inte ens om man får prata om det men naturligtvis är partiet fattigt. Och allt fattigare blir det. Mig veterligen är maskrosor dock oberoende. Vilket man kan vara stolt över men oberoende betalar inte hyran. Eller finansierar kampanjer. Inga utomstående, tror jag, stödjer partiet ekonomiskt. Dock många ”inomstående”. Det kom ofta mail där språkrören avslutningsvis tiggede om bidrag, typ: ”snälla swisha en hundring eller två”!

Jag upplevde att det orsakade massor av negativ energi. Förstärkte känslan av ”nära hopplöshet”. Det är lätt obehagligt att dras med dålig ekonomi, speciellt som tiggandet kommer från personer som hade 140 000 i månaden som statsråd. Känns skevt men det var den modellen man uppenbarligen tyckte var bäst.

Det tog fruktansvärt mycket tid i organisationerna att försöka omfördela eller spara på slantarna. Tänk 15 vuxna personer på Teams som i en timme diskuterar hur 5000:- bäst fördelas. I början satt jag tyst och led. Brukade efter en kvart eller så yrka på att vi bordlade frågan men det visade sig alltid att man gjort det tidigare och nu skulle det bara fattas ett beslut. Att be om pengar från de som kanske redan arbetar ideellt på en relativt hög, organisatorisk nivå. skapar dessutom en märklig situation eftersom partiet fortfarande har många riksdagsledamöter, regionsråd, kommunalråd, politiska sekreterare med flera i kommunerna som är heltidspolitiker och höginkomsttagare. En del, det är frivilligt i de flesta fall, betalar ett 20:de eller 10:de till partiet. I Stockholm betalar man 22 %, i Malmö 5 %. I Region Skåne kan man välja mellan att ”skänka” 5 eller 10 %. Det fanns de förtroendevalda som år efter år glömde att göra detta. Men ändå omvaldes.

Det blir skevt, galet skevt. Är du inte heltidsanställd tvingas du ändå arbeta väldigt mycket som ordförande e t c. I det närmaste ideellt. Det påverkar naturligtvis rekryteringen negativt. Både av de som kan tänkas vilja bli ideellt arbetande ordförande och de som kan tänkas bli kommunalråd och politiska sekreterare. Eller riksdagsmän. För de som får de högavlönade tjänsterna vill gärna sitta kvar. Det bästa exemplet är Stockholm där MP hoppat mellan blocken bara för att få behålla sina högavlönade jobb. Oavsett politisk vinst eller förlust. Exakt samma sak i Riksdagen.

MP behöver alltså skaffa mer pengar, bums!

Samtidigt finns det en gammal alternativ uppfattning i partiet att pengar är fult och de som har mycket pengar är suspekta.

När jag tog upp frågan om externa bidrag fick jag två olika svar av två olika ordförande på hög nivå. Dels att man redan börjat göra det på riksplanet medan samtidigt som min distriktsordförande vägrade att ta ordet ”finansiering” i sin mun. Till och med när hon redovisade vår bordsdiskussion använde hon ord och begrepp som säkert var populära på 1980-talet. Att någon utomstående skulle bidra till omställningens politiska styrka var uppenbarligen så avskyvärt att ordföranden inte ens kunde ta ordet i sin mun.

Det var både skrattretande, och skrämmande. Påminde om religiösa socialister på 80-talet, före murens fall. Måste då partiet alltid vara så pryda och skenheliga vad gäller pengar? Är det helt otänkbart att organisationer, företag eller privatpersoner, som tycker Mp gör ett viktigt jobb är med och investerar i framtiden i form av Miljöpartiets verksamhet? Kan man donera? Testamentera?

Borde det inte kunna slussas över externa pengar till en oberoende central fond som sedan kunde bistå lokalavdelningar och regioner/distrikt när det är tomt i kassan? Så att man inte kan koppla ihop sponsorer och bidragsgivare med konkret partipolitik.

Det finns många rika organisationer och välbeställda företag som delar Mp:s perspektiv och deltar i den dagliga kampen för ett bättre klimat. Vore det inte rimligt att de också stödjer partiet? Precis som partiet alltid lyft upp alternativ, haussat föredömligt innovativa framtidslösningar på svåra omställningsproblem?

Det enda eventuella problemet, tycker jag, är att det blir extra viktigt för partiet att inte favorisera de som sponsrar oss. Man samarbetar organisatoriskt, gärna både vad gäller kunskap, ekonomi och resurer men är noga med att inte favorisera någon eller nåt i det politiska arbetet.

Jag ser möjligheten, ser andra enbart problemen?

PS När jag i en fb-kommentar till att Miljöpartiet – genom att göra Friisgatan i Malmö till gågata indirekt riskerat ge massor av Malmöcyklister böter på 1000:- för att de cyklar snabbare än folk går – nämnde jag de kommunala löner på 80 000, respektive 50 000:- månaden miljöpartister i Malmö lyfter. Dessa ohemula löner är ett av de många stora problemen. Det är pengar som orsakar många av Miljöpartiets problem, både att ha alltför lite, och alltför mycket, med pengar.

Partiet som ”cashar in” på klimathotet

I takt med att klimathotet växer blir Miljöpartiet allt mindre. För 13 år sedan var man större än SD. Idag överlever partiet, på alla plan, enbart tack vare regelbundna stödröster från socialdemokrater. Det är något fundamentalt fel i Miljöpartiet och man vägrar diskutera det.

Partiet har blivit en grupp yngre medelålders pragmatiker som i högre grad värnar uppdrag, poster med höga löner, statsrådspensioner och riksdagsarvoden än miljön och framtiden. I opposition, med en klimatfientlig regering och en generation nyvuxna Greta-aktivister borde det vara ett drömläge (fast Mp är nästa sämsta parti bland svenskar under 30 år). Istället håller partiet käften och funderar på hur de ska överleva ännu ett val och lyckas behålla ett mandat i EU-valet. Själv minns jag mest de maskros-parlamentariker som var så EU-skeptiska att man stämplade in kl 09:00 varje fredag för att sedan stämpla ut en kvart senare och hastigt flyga hem från Bryssel men ändå lyfta en hel dags skattefritt traktamente. Det är ett parti skapat på politikerförakt och i viss mån är det fortfarande den allmänna inställningen – att politik och opinionsbildning är något nödvändigt ont.

Första gången jag skrev om det gröna sveket var efter valet 2014. Hur man istället för att skapa opinion och rädda framtiden valde välbetalda statsrådstaburetter och sin egen privatekonomiska framtid.

Så har det fortsatt. Jag gjorde själv ett försök att påverka och förändra inför valet förra året men möttes av likgiltighet, eller en motvilja som gränsade till fientlighet. Jag var ju man, och mer än medelålders, och intresserad av så suspekta ting som idrott, kultur (politiska samtal och debatter på gator och torg). De flesta jag mötte var konflikträdda, fyllda av debattoro och ångest över att kanske inte tycka helt rätt i varje fråga.

Jag tyckte vi borde diskutera partiet framtid, ekonomiska politik, partiets bristande finansiering, diskutera partinamn och det här vansinnigt galna i att ha två ledare. Att vi en gång för alla borde göra upp med den där förödande viljan att vara alternativa bara för alternativets skull.

Det gjorde mig bara än mer suspekt.

En av de få partikollegor jag verkligen beundrar är Roger Orwén. Han är lokalpolitiker i Höör, klok, prestigelös, visionär och närmast ideellt halvtidsarbetande för partiet.

Den enda FB-grupp som existerar på riksplanet är låst. Den är inte enkel att ta sig in i. Den har 1800 medlemmar. När Roger idag publicerar en bra, radikal text om behovet av en förändring i partiet så är det få som reagerar. Siktet är naturligtvis partikongressen i Örebro 17 – 19 november. Efter sju timmar är vi bara sex personer som reagerat. Ingen har kommenterat.

Miljöpartiet är ett närmast dött och tyst parti som faktiskt förrått kampen mot klimathotet. Det är upp till oss andra att skapa en riktig politisk plattform för att rädda Jorden!

Härlig är Jorden

Älgarnas massjälvmord

Den svenska fegheten, ”nämndemän” och de politiska partiernas ansvar

Jag tycker Sverige är ett fegt land, jättefegt, världsledande vad gäller dubbelmoral!

Varje gång ett uppenbart och medvetet fel avslöjas börjar en svensk moralklocka ringa. En opinion skapas samtidigt som det även skapas en rakt motsatt opinion av kränkta vilka kallar avslöjandena för drev och utkräver ansvar och ursäkter av kritikerna, de som avslöjat felen. Det är lite som Trumpismen och fake news. Man hävdar att de rättfärdiga är orättfärdiga och ljuger.

Min far var tjänsteman och fälldes för att ha skjutit upp restskattinbetalningar för barnfamiljer inför julen. Ganska rimligt men felaktigt. Blev dagsböter. Pappa motionerade också i riksdagen att vi skulle återinföra tjänstemannaansvar – att alla statligt anställda faktiskt hade ett visst ansvar och inte enbart kunde skylla på andra. Röstades ned. Varje gång. Om jag minns rätt var det enbart ett par vänsterpartister som brukade stödja förslaget. Det var ofta så med pappas rekordmånga motioner.

Pappa är död. Här är två aktuella exempel på svensk feghet och ansvarsångest. Polischefen som gjorde älskarinnan till mäktig underrättelsechef och nämndemännen som inte visste vad ”snippa” betydde och framförallt inte brydde sig om att ta reda på det.

Socialdemokraterna hade valt de här två männen. Det är i huvudsak deras ansvar. När det nu visar sig att de här två sossarna ignorerat och bagatelliserat sin uppgift så att han som grovt våldtagit en liten flicka klarade sig undan det åtalet – då måste naturligtvis partiet reagera.

De hade ett ”coachsamtal” och båda avgick sedan. Den ena spelade dock in coachandet och kände sig kränkt. En nämndemännens facklige representant krävde ursäkter av alla inklusive justitieministern. Den facklige företrädaren menade att i efterhand ifrågasätta en enskild nämndemans omdöme ”hotade rättssamhället”. Och DN hakade på och skapade ett mediedrev mot de ansvariga, inom socialdemokratin.

Det är fullkomligt absurt påstående. Ska vi över huvud taget inte få diskutera domar? Ett parti ska naturligtvis inte lägga sig i ett pågående ärende men i efterhand måste de väl ta sitt ansvar? Är de valda olämpliga ska de inte sitta kvar. Nämndemansfunktionen är till för att få en bredare förståelse och underlag för juridikens vågskål. En del jurister lever verklighetsfrånvarande – nämndemännen ska ge rättvisan en folkligare förankring. Då ska man fan veta vad snippa betyder! Eller ta reda på det. De två sossarna gjorde varken eller och bidrog därigenom till att ytterligare förstöra en liten oskyldig flickas liv.

Nu hävdar alla möjliga, inklusive min mittback Bodström, att kritiken av de två gäller alla nämndemän. Så är det naturligtvis inte men det är dags att diskutera nämndepersonernas funktion och ansvar i framtiden (skriver ”personer” istället för män eftersom det klarläggandet kanske fått de två männen att förstå sin roll bättre så den skyldige inte gått fri).

Är nämndepersoner den bästa lösningen? Varför är det politiska partier som väljer företrädare? Min erfarenhet är att många partianslutna är verklighetsfrånvända människor som enbart ser världen ur ett väldigt snävt perspektiv. Och saknar såväl opolitisk allmänbildning som bredare omdöme.

Det andra exemplet är att den som utredde och ansåg att det var oansvarigt av dåvarande ställföreträdande rikspolischefen Löfving att göra älskarinnan till högt uppsatt underrättelsechef när hon inte ens var kvalificerad att söka tjänsten. Dessutom att ge henne ett tjänstevapen som hon enligt lagen inte ska ha. Att Löving dog samma dag innebar att chefsrådman klandrades och indirekt hängdes ut som ansvarig för den död som ingen vågade kalla självmord. För vi pratar ju inte om självmord i Sverige – det händer liksom inte här.

I princip alla länder berättar man varför människor som är en nyhet avlider. Men inte i Sverige. Kanske begick inte Löfving självmord men genom inte våga berätta hur han dog öppnade man för spekulationer. Tyckte Löfvings anhöriga och kollegor det var bättre?

Det är faktiskt ganska svenskt, och uppenbart fel – på samma sätt som att vi inte kan dra in en 103-årig blind bilförares körkort innan denne gör sig skyldig till ett brott. Det är samma rädsla för att kränka någon som gör fel – det är enligt mig fel och oansvarigt att köra bil när man inte kan se. Eller höra. Vi får inte köra bil berusade. Brottet är inte att dricka alkohol utan vilken risk det innebär att inte vara vid sina sinnens fulla bruk bakom ratten. Med andra ord är det enligt lagens uppsåt allvarligare att vara blind och döv än göra sig skyldig till rattonykterhet men alltså inte straffbart. Riktigt sjukt, på svenska. Speciellt som flera oskyldiga i trafiken varje år dör för att bilisten av åldersskäl har avsevärt nedsatt syn och hörsel.

Varför vi är så här finns säkert många förklaringar till. Vi borde börja prata om det för de politiska partierna, fackföreningsrörelsen, kyrkan och media har en stor skuld i detta. Men det saknas vilja, och ansvar. Om vi nu har en JÄMO och en KO och Gud vet vad … borde vi framförallt inte ha en MO: en moralombudsperson, gärna en fritt tänkande filosof!

Blott Sverige, svensk moral har!

Himmel eller hägring? Del: 1

Det ser mörkt ut här på morgonen, i Malmö i början av mars 2023. Storkrig, svält i Östafrika, internationella konflikter, klimatförnekare i Rosenbad och nygammalt kärnvapenhot. Ja, inte direkt på min gård men nästan hälften av mina grannar blott alibi-återvinner, kastar massor av mat och annat vilt runt omkring sig i tätknutna plastpåsar. Eller bara ställer ut skiten på gården i väntan på att någon ska ta hand om det – likt luddförnekarna i tvättstugan. Den skånska snöstormen av blandad nederbörd som drar fram känns nästan hoppfull – åtminstone på den här sidan fönstret.

Det tjatas ständigt om Paris-avtal och alla galet stora utmaningar samtidigt som man ibland förnimmer en känsla av att allt ändå kanske är möjligt: som att Ebba Busch plötsligt kommer ut som vindkraftsverkskramare. Åtminstone förra veckan.

Fem kända klimatforskare har nu skrivit ett manifest om hur vi ska rädda jorden. I detalj. Å ena sidan ytterst radikala lösningar, å andra sidan den troligtvis enda chansen. Det är djupt fascinerande, en slags realistisk samhällsvetenskaplig science fiction.

Men hur realistisk? Hur fan ska vi fixa det? Tar vår civilisation slut om två, tre generationer? Det är låga odds på att alla de som föds denna marsmorgon troligtvis får uppleva jordens undergång, eller en annan domedagsliknande föreställning. Live. I fall de nu lever så länge. Vad man kan konstatera är att både hägring och himmel är väldigt avlägsna men att den ena faktiskt existerar. Och levererar, den sjunde mars!

Nyckelordet är ”alla”. Som i att alla måste försaka något för att vinna världen. Fast när Sveriges näst största parti lanserar sig som klimatförnekare och vill storsatsa på fossilt bränsle – hur ska då alla med? När omställningen innebär en omfördelning av världens rikedomar på ett solklart socialistiskt manér – hur ska alla våga vara med då? Hur ska vi hantera den enorma korruption som finns precis överallt och den där girigheten som förgiftar så många människor? För att nu inte nämna Kinas ambitioner och Putins drömmar. Eller att världens största metangasutsläpp i Turkmedistan. Är ambitionen att rädda vår planet inte bara ytterligare en halvdålig ideologi eller infantil religion?

Johan Rockström, den allt mer världsberömde svenska klimatforskaren verksam i Tyskland, är en av fem författare i ”En jord för alla – ett manifest för mänsklighetens överlevnad” (Natur & Kultur) Här och där har de varit oense, vissa texter ger lite oprecisa antaganden eller vaga visioner men i stort är det väldigt konkret, och därmed en mycket spännande bok.

Hur man kommit fram till manifestet? Inte genom att läsa Keynes och Marx i alla fall. De fem har kört en rad olika datamodeller. Matat in så mycket relevant fakta som möjligt och sammanställt utfallet. Matat in mer och strukit, omvärderat men i sak levererat en tämligen säker social, ekonomisk och meteorologisk ”77-års prognos” byggt på all vår hanterliga kunskap, om historien. Tillförlitligheten styrks av att forskare ända sedan 1970-talet kört liknande man mindre sofistikerade datamodeller. Deras bok hette ”Tillväxtens gränser” och deras 70-talsflummigt döpta dataprogram ”World3”. De prognoserna, om år 2023, har visats sig vara oerhört träffande. Dagens sjuka planets tillstånd kunde ges en ganska exakt diagnos redan för ett halvsekel sedan. Nu körs ”Earth4All” och min enda invändning är att alla kurvor och diagram som skapats i färg gör sig dåligt i svartvitt.

I pedagogiskt syfte presenteras två prognoser. Dels den vi är inne på där vi vägrar överge nuvarande konsumtionsnivå och hoppas allt är oändligt (och ofarligt på avstånd) – vi bara sluter fler icke bindande globala avtal och blundar. Mot ”Alltför lite, alltför sent” lanseras ”Jättesprånget”. Det har fem ytterst konkreta och befriande absoluta krav:

Utrotning av fattigdom
Minska ojämlikheten
Stärka kvinnors delaktighet
Hälsosamma livsmedel och livsmedelsproduktion som inte skadar ekosystemet
Omställning till ren energi

En baggis, eller hur? Det här är dock så pass intressant att jag skriver kortare texter om vart och ett av ”Jättesprången” nu i mars! Faktum är att jag redan skrivit ett kapitel om kvinnor. Två av frågorna vi bara måste lösa snabbt är nämligen överbefolkningen i Indien och Afrika. Samtidigt med de låga födelsetalen i Västvärlden som hotar förvandla norra halvklotet till ett pensionärsgetto! Kvinnan ÄR en quick fix, kvinnor som Ebba Busch, omställningsikonen. Åtminstone förra veckan. Läs här redan i dag den 7 mars!

Vi är tvungna att öka arbetsinvandringen – för klimatets skull!

Ju fler som är överens om att bli färre – desto större chans att vi kan rädda Världen. Den kanske helt avgörande frågan för klimatomställningen är inte CO2-utsläppen utan kondomen. För några veckor sedan blev vi åtta miljarder. Vi bör aldrig bli fler än nio. FN hotar med att ifall inget väldigt drastiskt görs är vi elva miljarder vid nästa sekelskifte och därigenom garanterat dömda till undergång.

Visserligen ser alla möjliga kemikalier till att spermiekvalitén är kass i de flesta västerländska män men samtidigt blir det allt enklare att skapa artificiell fruktsamhet. Dessutom är det huvudsakliga problemet inte här utan i Afrika. Och i Indien.

Det finns ett direkt samband mellan utbildning, välstånd och låg nativitet. Desto högre välstånd ju lägre fruktsamhetstal. Får flickor gå i skola, skaffa jobb och fixa pension föder de färre barn. Samma sak över hela världen. Fattiga familjer går ”all in” på födslar. Ju fler, och ju tidigare, barn kan börja jobba desto större chans att överleva. Sverige har, ”tack vare” de ökade klassklyftorna, ett av Europas högsta fruktsamhetstal med 1.67 barn per kvinna. I Danmark (krigsrubriker i lördagens Politiken) är 2022 års fruktsamhetstal på 1.55 är det lägsta på 35 år. Norge ligger redan på 1,3. I många länder i Västafrika ligger siffrorna på 6-7. På den kontinenten bor nu cirka 1,5 miljarder människor. Den befarade globala befolkningstillväxten (ytterligare 1,5 miljarder de kommande 30 åren) består i huvudsak av afrikaner.

Den minskade fattigdomen i Kina har resulterat i så låga fruktsamhetstal att Indien numera är folkrikast. Kärnfamiljerna i Syd- och Östeuropa har på 30-40 år gått från trångbodda, undernärda microdagis till de absolut minsta genomsnittsfamiljerna i världen. Allra sämst på att göra barn är man numera i bambinons hemland. I Tyskland och Japan har fruktsamhetstal sjunkit från 4 före Andra världskriget till nära 1 i dag. Tyskland har löst problemet med massiv invandring. I Japan försöker man med robotar och AI men det går allvarligt talat inte så bra. Politiker över halva världen menar att de överäldre inte kommer kunna få hjälp eftersom andelen yrkesarbetande snabbt sjunker. Politiker och forskare hävdar att vi måste upp på fruktsamhetstalet 2.1 (där inte Sverige befunnit sig sedan 1960-talet). Samtidigt som det föds alltför många barn på andra sidan halvklotet.

Lösningen återfinns i den nyutkomna, underbara boken ”En jord för alla” (Natur & Kultur). Det är inte en ”quick fix” men lika enkel som genial, i teorin. Om unga människor, speciellt flickor i Afrika, fick utbildning och med tiden kanske hederligt betalda jobb i västvärlden, bland annat med att ta hand om alla gamlingar, ökar vi välståndet i hela världen. Färre människor sätter mindre klimatavtryck, kräver mindre energi, mindre mat, vatten och utnyttjar inte lika stora naturresurser. På samma sätt som minskade naturresurser per person (främst gas, olja, vete, vatten och mineraler) redan i dag resulterat i stora krig och pånyttfödd terrorbalans. Boken laborerar med två vägval, applicerat på inte enbart fruktsamhetstal utan även på ekonomi, naturresurser, biologisk mångfald med mera. Vi står rent konkret idag i vägkorsningen vid ”För lite, för sent” eller ”Jättesprånget”. I det senare scenariot peakar vi vid 9 miljarder år 2050 och är nere på hanterbara 7 vid sekelskiftet.

Därför var det SÅ typiskt att Tidöavtalsregeringen i förra veckan bestämde att strypa arbetskraftsinvandringen till jobb som inte ger minst 33 000 kr i månaden. Det är en av alla cyniska, populistiska SD-förslag som regeringen köper med hull och hår. Man väljer inte ens framtid, man backar och drömmer om kroppskolonialism. Istället för att lösa problemen här, och samtidigt dramatiskt sänka de fattiga ländernas höga fruktsamhetstal, ökar man klyftorna mellan människor och minskar chansen att lösa vår planets akuta problem. Om vi inte omedelbart minskar den ekonomiska obalansen i världen, om vi inte investerar i afrikanska kvinnors vardag och välstånd kommer snart varken vi eller Jimmie Åkesson ha någon planet att leva på.

Ps #Gummiskam ÄR ett dilemma. Lika illa är det med återhållsamhet. Kvinnliga preventiv är osäkra och sällan hälsosamma. Kondomen kan knappast återvinnas, än mindre återanvändas. Så när kommer den första ekologiskt nedbrytbara klimatkondomen?

AI om MP (och barockdiktning)

Distriktsstyrelsen har möte i kväll. Vi ska bland annat klubba, eller åtminstone diskutera, ett förslag till genomförandeplan för verksamhetsplanen. Här, i 11:e timmen, är lite hjälp från oväntat håll. Vi i MP behöver alla goda krafter, även den artificiellt intelligenta, vi behöver revolutionera även ”inifrån” (om nu inte klimatavtrycket är alltför stort).

Nya ChatGPT är ett spännande, roligt och fantastiskt verktyg vars intelligens man bör tolka med en rejäl bit kritiskt tänkande. Jag har tidigare mest läst om konkret AI i lyriksammanhang (sån är jag). Hur man i ChatBOX med berått mod körde in 28 miljoner sidor om barockdiktning (hela klabbet) och ut kom inte enbart helt nya barockdikter utan även en guide till vilka som skrivit vad men som hittills varit osignerade, anonyma författare. ”Diktdetektiven” tillskrev Cervantes en anonym text vilket väckte hallelujastämning i vissa spanskspråkiga kretsar, tills det uppdagades, av vanliga analoga människor, att den var skriven av en 29-årig kvinna i London på 1920-talet.

Vår partivän i Västra Götaland, Nicklas Attefjord frågade AI (ChatGPT) om varför man skulle rösta på Miljöpartiet, på 150 ord. Ut kom följande svar:

”Miljöpartiet har länge varit en stark röst för en hållbar och grön framtid. Partiet har en tydlig agenda för att skydda miljön och säkerställa en bättre livskvalitet för alla. De prioriterar frågor som klimatförändringar, ren energi, biologisk mångfald, hälsosamma livsmiljöer och hållbar konsumtion.

Miljöpartiet tar också ansvar för att förbättra samhället på andra sätt, såsom genom jämlikhet och rättvisa, samt en stark offentlig sektor och ekonomisk hållbarhet. Partiet har också en stark vilja att samarbeta med andra länder för att nå gemensamma mål på global nivå.

Om du vill se en framtid där våra samhällen är hållbara, där människors hälsa och välbefinnande är i fokus och där miljön och biologisk mångfald skyddas, så bör du rösta på Miljöpartiet. De har en lång historia av hårt arbete och engagemang för dessa frågor och är en stark röst för en grön och hållbar framtid.”

Följdfrågan, från Sören i samma tråd, var naturligtvis: Hur ska Miljöpartiet får fler röster?

”Det finns ingen enkel lösning på hur Miljöpartiet ska få fler röster, men här är några förslag som kan hjälpa till:

Fokusera på viktiga frågor: Miljöpartiet bör fokusera på de frågor som är mest viktiga för väljarna, såsom klimatförändringar, hållbar utveckling och miljöskydd.

Stärk partiets image: Miljöpartiet bör arbeta på att stärka sin image och bygga en stark identitet som ett parti som tar ansvar och som är engagerat i samhällets frågor.

Samarbeta med andra partier: Miljöpartiet kan samarbeta med andra politiska partier som har liknande mål och värderingar. Detta kan bidra till att öka dess synlighet och tilltro bland väljarna.

Engagera väljare: Miljöpartiet bör arbeta på att engagera väljare genom att delta i debatter, genomföra evenemang och skapa en stark närvaro i sociala medier.

Förklara sin politik: Miljöpartiet bör förklara sin politik på ett lättförståeligt och tillgängligt sätt så att väljarna förstår vad partiet står för och vad det arbetar för.

Det är viktigt att notera att det tar tid att bygga ett starkt parti och att få mer stöd från väljare, men genom att arbeta hårt och engagera sig i samhällsfrågorna kan Miljöpartiet öka sin popularitet och få fler röster.”

För de som vill veta mer rekommenderar jag Nicklas tråd i fb-gruppen Miljöpartister i Sverige. Där kan man naturligtvis också läsa kritiska kommentarer om vilket stort klimatavtryck som inmatningen av fakta i datorn skapar. Nu går det ju attans snabbt men två dygns av några triljoner sidor skulle motsvara fem fossilbilars avtryck, från tillverkning till skrotning. Varvid någon jämför med typ en ordförande i partistyrelsen i Miljöpartiet och hur man ska väga dennes klimatavtryck i förhållande till både AI och fossilbilar… Visst är vi underbart galna i det här partiet!!! För de som fortfarande är oroliga för AI:s klimatavtrycket, och ordföranden, kommer här beräkningen:

” ChatGPT is based on a version of GPT-3. It has been estimated that training GPT-3 consumed 1,287 MWh which emitted 552 tons CO2e”

Så om den tränats i Sverige med svensk elmix hade det blivit 0,014*1287000=18 ton. Inte alls illa för något som kommer att revolutionera väldigt mycket av det vi gör om dagarna.”

Ps ”Also, make sure to check out the Danish Data Science Community’s Sustainable Data Science guide for more resources on sustainable data science and the environmental impact of machine learning.”

Malmö år 2050 / Kritik av Översiktsplanen Del 2

I fall Malmö ska ha 150 000 fler invånare innanför Yttre ringvägen om 25 år krävs ett radikalt annorlunda tänk i den traditionella beskrivningen av staden och speciellt innerstaden. Det är inte så att den täta stadens “konventionella ytanspråk för olika trafikslag behöver ifrågasättas” som det står i Översiktsplanen. Det krävs en total makeover ifall de fina formuleringarna om hållbarhet och yteffektivisering överhuvudtaget ska kunna påbörjas. Här kommer Del 2.

Räkna med att det blir trångt. Vattennivån blir högre, kraven på vallar och skydd mot de ”100-årsregn (som numera kommer minst vart 10:e år) kräver en annan stadsbild med microparker och avrinningslogistik. På samma sätt kommer det krävas massor av nya träd i en av Sveriges år 2023 mest trädlösa städer. Träd tar upp koldioxid, ger skugga, skänker svalka och boostar både människor och biosfär. Och är gratis. Behöver inte ens matas eller funktionsanpassas. Träd, läste jag i en pappersbok, skulle ifall de behövdes uppfinnas ge ett garanterat Nobelpris, eller tre på en gång. Så varför snåla med dem, ni visa profeter till malmöpolitiker?

Framförallt handlar framtiden om yta. Överallt i Planen står det att Malmö ska vara attraktivt. Hur attraktivt är Malmö med 50 procent fler bilar? Och vad ska de stå parkerade – för en privatbil står i genomsnitt stilla och parkerad 98-99 % av dess existens. Är det verkligen rätt att fylla framtidens Malmö med tomma bilar? Är det rättvist att de under den där 1 procenten av tiden är livsfarliga för malmöbornas miljö och hälsa? Reclaim the Streets är ett nyckelbegrepp och inte alls så revolutionärt laddat som bil-lobbisterna vill tvinga oss att tänka.

Goodbye fossilbilen! Det innebär inte automatiskt skrymmande elbilar. De kräver laddningsstationer och p-platser. Dagens elbilar och biogasbilar utgör inte en framtida, hållbar och klimatsmart lösning. Men de kommer utvecklas och förbättras så snart framtiden är här, även i Malmö. Privatbilar på el kan få plats i mobilitetshubbar – platsen för alla ombyten. Det är här på de centrala mötesplatserna på flervåningsytor där byten och överlämnanden verkställs: postpaket, lådcykelparkering, biblioteksutlämning, medicinleveranser, kollektivtrafikhållplatser, medborgarkontor, matkassehämt, cykelmekaniker, elkonsulenter, kommunala energieffektiviserare och konsumentkonsulter, skolcykelbusshållplats med mera. Kanske till och med Metro-hållplats. Man kan fylla dem med vad som helst – som de boende behöver.

Vad jag vill komma fram till är att de många gatorna i centrala Malmö i princip ska vara privatbilismfria. Tänk Sommargator, året runt. Bussar ja, enstaka taxibilar ja, men framförallt enkla cyklar, små tvåhjuliga elfordon och gående ska äga ytan. Och visa respekt och vördnad för vårt gemensamma utrymme. Innerstaden ska vara nästan ljudlös, blott med inslag av vinden som ruskar om trädkronorna innan den går vidare och matar lokal vindkraftverk med energi. Bort med bullret! En hel del av mörkrets skadliga neon och de otroligt kraftiga ljusföroreningarna ska vi också ta bort. Det blir mycket enklare när gatuljus inte längre är anpassat för många, jättesnabba bilar. I en säkrare, tryggare mer bebolig stad har vi inte heller samma närmat traumatiska behov av starka ljuskällor.

Så vad gör vi mer med de minst 10-12 meter breda gatorna, plus fem-sex meter trottoar – förutom att plocka bort kantstenen och minska asfalthetsen? Vad gör vi med de flerfiliga trafiklederna som skär kors och tvärs i Malmö? Ta tillexempel Fersens väg. Gatan är cirka 20 meter bred, trottoarerna ger ytterligare minst 10 meter – här finns plats för massor av människor att göra vad som helst!

Jag kollar några youtubeklipp om framtidens städer och där är det som om bilarna fortfarande härskade. Det uråldriga tänket utmynnar i att riktigt många spekulerar i flera horisontella kommunikationsplan. DET känns fullständigt galet och bygger troligtvis på dogmen att bilen på gatan är det viktigaste i staden, även år 2050.

En annan konsekvens av framtiden är allt fler malmöbor kommer arbeta hemma. Det ställer krav på en bättre närmiljö. Fler träd, fler vattendrag, fler gräsmattor och inte minst utegym. Det är en självklarhet att staden, och staten, satsar på preventiv folkhälsa i form av praktiska, lättillgängliga, tidsbokningslösa vårdcentraler under bar himmel. Med anställda coacher som kan vägleda, ge råd och avslöja kostvärldens hemligheter i en slags uppsökande kroppsverksamhet. Precis som små fotbolls- och basketplaner kan anläggas här och där. Skejtarparker, boulebanor och allt möjligt av fysiska och sociala möten, i rörelse. Plus teaterscener som kan användas till kultur och allmänna möten, föreläsningar, uppläsningar och uppsökande politisk verksamhet. Folkbildning, i varje eller vartannat kvarter.

Malmöborna ska också i mycket större utsträckning kunna arbeta utomhus, i skuggan av de många nya träden eller i solen. Batterier och wifi blir effektivare, behovet av fasta eluttag minskar. Jag tänker också att verksamheter och affärer flyttar ut delar av sin försäljning och utställning så att de traditionella butiksytorna blir mer av lager, kök och enskilda mötesrum.

En väldigt viktig del av frigörelsen av ytor mellan husen är att barnen kan leka på gatorna. Vilket minskar behovet av lekplatser på gårdarna – som kan användas även till andra saker de boende behöver. Till exempel att källsortera i extremt mycket större omfattning än nu. Gemensamma kompostplatser, utrymmen där man kan byta saker eller bara placera det man inte längre har bruk för. Från kläder till köksutrustning, böcker och möbler. Det skapar också en mer social dynamik när barn slipper korsa gator för att möta andra barn.

Finns säkert massor av andra bra, smarta användningsområden för gatorna när bilarna äntligen är borta. Den som lever får se, och lyssna!

Otrygga kritiker, och politiker

Det är inte lätt att vara kulturpolitiker. Vår nya unga moderata kulturminister trodde Ruben Östlund var författare. En annan kulturpolitiker på heltid var på filmfestivalen i Göteborg och uttryckte sin tacksamhet över att hans stad producerat filmer som Bron och Tunna blå linjen. I går skrev han på sociala medier att han var ”jättelycklig” över att ha fått ”chansen” att efter ett par månader på jobbet besöka de kommunala kulturinstitutioner han faktiskt, indirekt, är chef för. Man kan tolka denna överdrivna inställsamhet som just bara tacksamhet, eller osäkerhet.

I helgen haussade Helle en f d kulturminister i Danskt Folkeparti som själv hade skrivit om sin upplevelse av en skönlitterär bok – hur den förändrat hans liv. Mitt allra första journalistiska verk var att intervjua dåvarande socialdemokratiske kulturministern (och broderskaparen) Bertil Zachrisson på väg till Båstad. I baksätet på fotograf Adolfssons Renault 16. För Arbetet. Med penna och litet anteckningsblock. Jag har suttit en halv natt med dåvarande, och överraskande sympatiske, kulturborgmästaren i Köpenhamn och halsat öl, och pratat fotbollsfilm, och halsat öl. Han, den danske folkpartisten, var kunnig på det även om man kanske inte kan kalla det ”påläst”.

Första delen av förre danske statsministerns memoarer har ett Kierkegaard-citat till titel: ”Att traede i karaktaer”. Där berättar han att hans första politiska minne var filmen ”Kongen Bod” från 1938. Den handlar om en bondby vid tiden för ståndssamhällets avskaffande i slutet av 1700-talet och om hur bönderna måste samarbeta för att göra sig mer fria. Det handlar mycket om Søren Kierkegaard när man minns, annars är Anders Fogh Rasmussen expert på kyrkofadern Grundtvig.

Politiker är känsliga, speciellt ifall de i första hand är karriärpolitiker och inte överdrivet intresserade av den bänkplats (permanent kuliss-skugga) där kulturansvaret automatiskt placerar en. Hur ska dessa stackas politiker kunna stå upp och förvara en verksamhet de inte begriper? Speciellt som ingen bryr sig?

Alltså mäter de den kulturella verksnivån med de instrument de förstår sig på: antalet klick och uppmärksamheten i media (generellt i media, inte enbart den sociala delen). Är de kritiska får de uppmärksamhet – är de tysta riskerar de karriären, där i kulisserna. Med detta sagt – jag tyckte Amanda Lindh gjorde ett utmärkt jobb, hon hade karaktär, i ständig medieskugga.

Samma tröstlösa kamp om uppmärksamhet råder i det förrädiskt apolitiska kulturlivet. Just nu har Marco Goecke allt ljus på sig, mer än han önskat. Samtidigt har balettchefen fäst världens blick på ett globalt problem – kulturens, och politikens, allt ökande behov av klick (och bra kritik).

Ifall inte Staatsoper i Hannover haussas riskerar Marco Goecke få sparken. Det är en realitet i ett kulturliv med allt mer begränsad budget. Naturligtvis i den ”fria” inflationsutsatta kulturvärlden men också i institutionernas förlovade land. Vad får skattebetalarna för sina pengar, den här mandatperioden?

Denna ”nya sköna värld” gäller naturligtvis även de på andra sidan scenkanten, bland de otrygga kritikerna. Frankfurter Allgemeine Zeitungs balettkritiker överdrev sina omdömen av Goeckes uppsättning av ”In The Dutch Mountains” när hon skrev: ”Du kommer omväxlande att bli galen och dödas av tristess medan du tittar”. Utan att ha läst anmälan, utan att ha sett verket: kritikern överdriver för att få fler läsare och mer uppmärksamhet. Kritikern lyder under ungefär samma lagar som balettchefen. Tillvaron i reservaten är tuff numera.

Därför tryckte Goecke (i en paus på en premiär nyligen av ”Glaube – Liebe – Hoffnung” och med sin älskade tax i koppel i andra handen) en påse hundbajs i balettkritikern Wiebke Hüsters ansikte, skriver DN. Tidningen vars teaterkritiker Bengt Johnson fick ett slag på käften av dåvarande Dramatenschefen Ingmar Bergman för ett halvt sekel sedan. Det är dock blott ett år sedan Will Smith, på Oscarsgalan, försvarade sin frus påstådda heder genom att slå komikerkollegan Chris Rock i ansiktet. Det sistnämnda av påstådd kärlek, den andra rodnande kinden och blödande munnen var ett genuint kulturavtryck.

Den dramatiska ”pas de deux” på Hannover Staatsoper kan tolkas som två utsatta, ja närmast desperata, kulturarbetare i en winwin-scen, kortsiktigt. Wiebke framstår som en kulturkritikens martyr, Goecke gestaltar konstens riddare, vid sidan om tolkningen av överkänslig och klumpig balettpamp. De överdriver, de blir världsberömda för en vecka. Men sedan är det dags för nya uppsättningar, och ny kritik och ständigt ökade krav på att prestera. Det blir lätt överdrifter då.

Det som ger den här scenen liv tycker jag är taxen, tyvärr namnlös i DN. Den har en viktig biroll i Goeckes ”performance” eftersom det är taxens bajs förpackat i en bajspåse, som förvandlar detta till konst. En anonym, välfylld, bajspåse (eller rent av ”the real shit”) hade kunnat avfärdas som just bara bajs. Nu använder konstnären sin högt älskade tax avföring som rekvisita för att accentuera vilket betyg han som kritiker ger kritikern. Det är fint, på nåt sätt. Men också en påminnelse om ”den nya otryggheten” i kulturlivet.

Ps Det tyska journalistförbundet menar det är en attack på pressfriheten. Kulturminister Falko Mohrs kallar det ”fullständigt oacceptabelt”.

Då sossarna var det enda gröna partiet

Oasen före Oasen! https://www.svtplay.se/video/jnDnJRw/aret-var-special-almstriden

Fokus ligger på framtiden. Vi gröna, och andra i klimatdebatten, rabblar kommande årtal och siffror likt ett mantra. Ofta glöms eller förträngs historien. Det är lätt att uppfatta det förflutna (före 1981) som en naiv och galet oskuldsfull tid utan miljöförstånd. Samtidigt som själva begreppet historia kidnappats av klimatförnekarna med maniska teorier om att klimatkrisen enbart är väderhistoria på repeat. Positionerna ger ett sken av att vara låsta. Som om det förflutna stod på deras sida och framtiden var vår, eller borde bli det, ifall vi nu lyckas.

Därför hoppar nyutgiven svensk miljölitteratur historien. Det gör ”Den gröna vändningen – en ny kunskapshistoria om miljöfrågornas genombrott under efterkrigstiden” (Nordic Academic press) både intressant och fascinerande. Bakom den lätt andfådda undertiteln står 40-årige lundadocenten i historia David Larsson Heidenblad. Han har valt ut tre personer han menar spelade avgörande roller under de fem, sex år Sverige blev miljömedvetet.

Bakgrunden är följande: under Kalla kriget vill regeringen ha svenskt kärnvapen. I hemlighet byggs en liten blågul kärnreaktor i centrala Stockholm. Den körs från 1954 fram till 6 juni 1970. Hade något gått väldigt fel där i KTH:s källare kanske dagens NATO-debatt varit helt inaktuell.

En protestgrupp med stor politisk bredd bildas. Parollen är ”Mot svenskt atomvapen” och delar av det demonstrationståget fortsätter sedan bara som FNL-rörelse från mitten av 60-talet. Strax efter att kulmen nåtts med Kubakrisen då världen håller andan i tolv dygn och de båda supermakterna beslutar att skaffa sig en egen telefonlinje, utan växel och köer, direkt mellan Kreml och Vita Huset.

Amerikanen Rachel Carsons bok ”Tyst vår” väcker världens gröna medvetande i början av 60-talet men natur är fortfarande grönska och skogar medan miljö i första hand handlar om kärnvapen, svält, överbefolkning och i ett alldeles nyväckt svenskt perspektiv: gifterna i maten.

I princip allt vi äter och dricker produceras i Sverige. Folkhemsideologin är stark men de första ifrågasättandena av teknikutvecklingen och storskaligheten börjar höras. Speciellt i relation till Tredje världen, ”u-länderna”. Det är också under den här tiden då storstädernas gamla innerkärnor rivs och ersätts av Domus-lådor, p-hus i betong och flerfiliga bilvägar, allra helst ovanför centrum som i Borås, eller Lund.

Docenten i kemi vid Karolinska, Hans Palmstierna, skriver en artikelserie om miljö och 60-talsmoral på DN Kultur våren 1966. Först händer inget. Sedan exploderar intresset. Landets alla ledarsidor hänger på. Alla läser, alla vill höra på Hans och den enda existerande TV-kanalen ger honom stor plats. Ett framträdande och du är kändis. Två och du är folkkär.

Ett år senare publicerar han pocketboken ”Plundring, svält, förgiftning” som öppnar ytterligare två dörrar. Snabbt tar docenten plats i det statliga forskningsrådet. Socialdemokraterna ställer honom på en piedestal och alla pratar plötsligt om miljön. DN:s Barbro Soller har året innan blivit landets första miljöjournalist och en historieprofessor i Lund, Birgitta Odén, börjar arbeta tvärvetenskapligt med miljöfrågor. Hennes avtryck känns i jämförelse väldigt ytliga. Istället borde kanske den svenske ambassadören i Oslo Rolf Edberg fått mer plats. Hösten -66 ger han ut en slags miljöideologisk resebok om vandringar han gjort med sin tonårige son. ”Spillran av ett moln” blir jättestor i Norge men får ett mer njuggt välkomnande i hemlandet. Däremot är han troligtvis en nyckelfigur när det gäller den partipolitiska delen av ”vändningen”.

Det är svårt att ens föreställa sig det nu men den konkreta miljöpolitiken kommer i slutet av 60-talet, tack vare de ovan nämnda, frontas av yngre socialdemokrater som Olof Palme, och centerns ungdomsförbund. Tiden sammanfaller med en enorm tilltro på det starka, trygga samhället, ständig tillväxt, forskningens möjligheter. Plus en nyväckt oro över dess globala miljömässiga konsekvenser. Bland rörelsens många unga akademiker och intellektuella börjar det spridas en lätt misstro mot ”experterna”. I valet -68 får SAP över 50% av rösterna och Palme tar över Erlanders fadersroll. Det internationella miljösamarbetets startskott, FN:s allra första miljökonferens i Stockholm våren 1972, markerar början på både på det internationella samarbetet och positionen varifrån socialdemokratin i opinionsmässig panik retirerar, livrädda för att förväxlas med vänsterrörelsen och Grönavågen-vegetarianer. Personligen tror jag det är LO som sätter ned foten, i alla fall blir Palme illa klämd. Det dras också en mycket tydlig gräns mellan SAP (speciellt Palme personligen) och den förre ordföranden, tillika norrländske mjölkbonden i centerns ungdomsförbund som nu tagit över. Frågan är kärnkraftens vara eller icke vara. Motståndarna utpekas (speciellt av socialdemokratiska lokalpolitiker som fram till nu känt sig överkörda av den tendentiösa miljövurm partiets överbyggnad odlat) som naiva, okunniga idealister som vill driva Folkhemmet i fördärvet. Året efter förlorar första gången på 36 år SAP ett riksdagsval och därmed är deras 360 gradiga gröna vändning avslutad. Medan Hans Palmstierna avlider strax efter, knappt fyllda 50 år.

”Den gröna vändningen” är en överraskande personlig historieskrivning i akademisk förklädnad. Källmaterialet utgörs av personliga brev, tidningarartiklar, tidskrifter och böcker till de fyra ovan nämnda huvudrollsinnehavarna. Litteraturförteckningen omfattar cirka 300 verk (12 sidor) varav hälften utländska. Författaren använder en egen metod som han kallar ”kunskapshistoria” och som jag tror innebär att man bland annat studerar ”kunskapens sociala cirkulation” (begreppet ”cirkulation” dyker upp överallt). ”Kunskapshistoria” känns intressant i en tid då sociala medier dominerar men jag har väldig svårt att förstå hur författaren undersöker det i böcker och tidningsarkiv. Var ambitionen nu verkligen att skriva historien borde han kanske varit mindre personcentrerad? Jag tycker han går lite vilse, famlar och missar en hel del, i kunskapshistoriens namn. Kanske hade fler än två ”egna intervjuer”, med lundahistoriker, förändrat bilden. Kanske inte.

Själv minns jag att pappa sprutade DDT i trädgården varje söndagskväll. De sista åren med en röd snusnäsduk över mun och näsa. Jag minns PCB, och hormoslyr. Jag minns Fältbiologerna (en yngre och mer direkt underavdelning till Sv. Naturskyddsföreningen) och Almstriden i Kungsträdgården i Stockholm 1971.

Ockupationen av några få gamla träd i centrala Stockholm, de stod i vägen för en trappa till den nya tunnelbanestationen, dominerade totalt nyheterna i veckor. Det var den äldre, lokale sossepampen Hjalmar Mehr och hans kravallpoliser mot stockholmarna, det var Oasen före Oasen. Mehr framställs i filmen, av sonen, som en felaktig syndabock men samme politiker var den som konsekvent och med stor iver totalt avlägsnade cykeln från Stockholms gatubild med början redan i slutet av 40-talet. Om jag förstår det rätt är Almstriden den egentliga, och folkliga, gröna vändningen. Almstriden (se filmen) får två rader i boken.

Unge ärftlighetsforskaren Björn Gillberg blev folkkär i TV genom flera kontroversiella experiment med gifter: som att tvätta skjortor i en ny sorts grädde innehållande galet många toxiner. Han får en knapp sida på slutet.

Boken är utgiven av Nordic Academic press och då blir det tätt med ”darlings” – inte minst vad gäller stringens, läsförståelse och grafisk design. Illustrationerna är direkt dåliga, undertiteln obegriplig och omslaget närmast frånstötande. Sex och en halv sidor med tack känns absurt. Det får mig att fundera en extra gång på författarens ambition och prioriteringar. Samtidigt finns titeln tillgänglig open access på http://www.kriterium.se

”Den gröna vändningen”, läst med lätt kritiska ögon, är ändå i min mening en både viktig och spännande sorts historieskrivning. Den rekommenderas alla dagens gröna miljökämpar och omställningsakrobater!