Hvad vil Sosial-Demokraterna?

Det socialistiska skrotades med löntagarfonderna i början av 80-talet. När det Socialdemokratiska Arbetarpartiet anammade de danska partikollegornas främlingsfientliga invandrarpolitik rök samtidigt det demokratiska och med valets framgångar i storstädernas medelklass försvann även arbetaren.

Arbetaromantikerna är outsourcade till vänstern. Det manliga LO-kollektivet röstar brunt, invandrarna tror på Nyans medan den nya tidens proletärer, de lågavlönade arbetarna som kommit hit som flyktingar, inte röstar över huvud taget.    

Så vad finns kvar, förutom Partiet och förutom ambitionen att ta tillbaka makten? Finns det en ideologi, en politisk vilja att förändra Sverige eller ska vi bara köra på, ungefär den vanliga ”Cirkel-Rörelsen” av att lappa, laga, gilla läget och hoppas på en liten reform till jul?

En som inväntar bättre tider är Karl-Petter Thorwaldsson, f d LO-ordförande och f d  näringsminister. Han tänker plocka svamp i höst, mot 145 000:- i månaden i jobbgaranti. Istället för att ta ett jobb, som man tycker inte vore alltför främmande för en sosse och f d LO-pamp, väljer han att gå ”all in” med sina hobbies de kommande tio månaderna.

Med sådana främsta företrädare – är det konstigt att det går åt helvete med SAP? Det politikerförakt som SD sprider – är det helt ogrundat?

Mina källor gör gällande att Magdalena Andersson ska avgå så snart hon kan. Vilket inte förvånar mig eftersom speciellt hon måste känna den här djupa vilsenheten inför fyra år i oklar opposition. När vi hade antirasistiskt möte på Möllevången i lördags var SAP en av arrangörerna men där var inte en enda flagga eller banderoll. Inte en t-shirt, till och med totalt kepstomt!   

SAP måste ju välja en väg, utmana SD om främlingsfientligheten och därmed samtidigt legitimera rasismen eller gå vänsterut eller…

SAP har i modern tid alltid varit svaga för den tredje vägen. Är det lösningen, en kompromiss av företagsvänlig ekonomipolitik och välfärdsvurm som liksom skulle äta upp centern ifall dessa nu inte retirerar tillbaka till  Utkants-Sverige med svansen mellan benen? Vill SAP på allvar bli ett medelklassparti i tätorterna?

Sedan kan man förstås det faktum att Jytte G återvänder till riksdagen efter att ha arbetat med utsläppsrätter i Bryssel vara ett tecken på att man kommer bli det nya, relativa Miljöpartiet – att man vill bli en fusion av den rödgröna tyska koalitionsregeringen utan språkrörsgruppen. Att man har tröttnat på att varje val förlora två, tre procentenheter till de där evigt röstbidragsberoende Mullepartisterna? Det vore en fräsch, visionär omstart men jag har en känsla av att Rörelsen hellre ser sänkt skatt på diesel.

PS När August Palm återkommit (inte från Bryssel men väl från Danmark och Tyskland) höll han sitt första offentliga tal på Hotell Stockholm i Malmö. Ämnet var ”Hvad vilja socialisterna” fast i manus hade Palm plitat ned ”Hvad vil Sosial-Demokraterna?”. Åtta år senare, 1889, hade han bestämt sig och bildade SAP på Tunnelgatan 12 i Stockholm.

Gellerts vitbok

Vad fan de än gör – allt rinner av dem. 224 rasiststämplade namn på valsedlarna hjälpte inte. Inte järnrör, inte att Sieg heilandet, inte judeskämten, inte att som Björn Söder påstå att judar och samer inte är riktiga svenskar. Det bidde en tumme. Varje gång.

Efter publicering av första delen av Sverigedemokraternas vitbok i juli avslöjades att den historiker som skrivit, som ”inte hade något som helst samband med SD”, i själva verket varit medlem länge. Som vanligt förnekande Jimmie och de andra någon som helst kunskap i ämnet. Det var bara en av medias sedvanliga osakliga angrepp. En av de där yngre slipspyntade männen runt Jimmie sa det rent ut: ”vad är skillnaden?”.

Ur deras, och deras trognas, perspektiv är det naturligtvis ingen skillnad. Allt är ändå lögn.

Gellert Tamas utkom i början av sommaren med en diger bok om SD: ”Den avgörande striden. Tre decennier i Sverigedemokraternas värld” (Polaris). Det är den egentliga vitboken. Där dokumenteras citat och handlingar minutiöst. Allt från hur Jimmie enrollerades i partiet som då var renodlat nynazistiskt och hur de brukade träffas på i Åhléns cafeteria vid Triangeln i Malmö. Minst en av de som regelbundet satt bredvid Jimmie var veteran från kriget. Mycket verbal, mycket aktiv. Jimmie kan dock inte påminna sig någon som helst man eller nynazistiskt verksamhet. 

Detta är ett genomgående drag i boken. Det blir också tydligt när man diskuterar partiets historia med dess ledande företrädare. Ingen minns något och har det hänt så visste åtminstone ingen här om något. Dubbelspel är partiets paradgren, som Gellert skriver.

Författaren redovisar mycket tydligt hur det är svenskt näringsliv som hjälp Jimmie tvätta byken. De insåg efter 2018 valförlust att den enda chansen Moderaterna kunde komma till makten och skapa en ny kapitalistisk drömstat var genom att SD inkorporerades. Lite lagom. Det blev lite väl bra. Nu är SD störst och dikterar villkoren. Det kommer bara bli värre och i botten låg bara den naiva önskan om än lägre skatter och än större vinster.

En av de ledande SD-publicisterna är Dagens Industris PM Nilsson, en av partiets  ivrigaste apologeter. PM Nilsson har gått från att tala om ett ”rasistiskt part i med rötter i nynazismen” till att lovsjunga Åkessons ”förmåga att se till större perspektiv”.

Samma falskspel präglar partiets ingående kontakter och djupa samarbete med Putins Ryssland och Orbáns Ungern. Författaren skriver mycket insiktsfullt om hur Orbán förvandlat en vanlig västerländsk demokrati till en närmast totalitär stat där han har obegränsad makt. Det är en process som inleddes i Sverige i måndags.  Får se hur långt de hinner. Passa på att läsa ”Den avgörande striden” innan den förbjuds och bränns på offentliga bål.

Valets fem överraskande långfingrar

  1. Inför valet 2016 försäkrade alla experter att Trump inte kunde vinna. Han var alltför vulgär och nationalistisk. Medelklassen älskade kanske inte den erfarna, välutbildade, lätt arroganta kvinnan i andra ringhörnan men man ville absolut inte ha en sådan lögnhals till president.

Samma sak trodde jag om den grupp som nyss var bildade borgerliga väljare och gillade den timide, inkluderande ljusblå Fredrik Reinfeldt. Åkesson och hans rassegäng borde helt enkelt vara ”too much”. Istället litade de på Ulf, Johan och Ebbas försäkringar om att de fyra hade ”såå mycket gemensamt”.  

  • Som alla de manliga LO-väljare som blivit SD trogna. Jag förstår att de valde SD när partiet kopierade LO:s ekonomiska program i valet 2014. I 2018 gjorde SD tvärtom, flörtade med högern och kopierade SAF:s program. Men männen stannade till stor del kvar. Och var trogna SD även denna gång. Det är märkligt, det vittnar om att SD:s fackföreningspolitik är en fasad båda parter är medvetna om. Innerst inne är det andra frågor som berör den manlige svenske, LO-anslutne arbetaren. Han som numera är ganska välbeställd och har fantastiska arbetsvillkor, jämfört med ”kvinnliga arbetare i Kommunal” det vill säga främst de inom sjukvård och hemtjänst. De kvinnorna är de enda egentliga återstående fackligt anslutna arbetarna och de röstar hellre med Vänstern. SAP tänkte samma sak: ifall vi lägger oss på samma invandrarkritiska nivå som Moderaterna vinner vi tillbaka den svenske arbetarens hjärta. Det var alltför sent. Så SAP:s kärnväljare är numera rätt välbeställda tjänstemän i storstäder. Som inte kan rösta på en SD-politik.
  • Vänstern sjönk långsamt i opinionssiffrorna under ett helt år. Deras taktik; klassisk arbetarretorik och flörtande med det manliga LO-kollektivet, hjälpte inte. Det är faktiskt besynnerligt. En ung vänstertjej jag diskuterade den övergivna miljöpolitiken med uttryckte det exakt så här: ”en svensk arbetare måste få fan kunna ta bilen till jobbet”.

I min bild av den svensk väljarkåren borde Vänstern ha fått lika stor uppbackning i Riksdagen som lokalt, i storstäderna det vill säga drygt 10 %. Min teori är att ifall Vänstern valt en stor trygg veggkorvätande manssymbol som Lasse Werner eller Johan Persson hade de med samma politik nåt 12-14 % i riksdagen. Nooshi Dadgostar stod inte ut bland de andra tuffa kvinnorna på vänsterkanten. Hon blev svag, och verkade liten till växten. Hon talar inte ens göteborgska utan inte helt dold nordvästskånska med stockholmsaccent.  

  • Annie Lööfs uttalande om att hon ville bilda regering med Magdalena. Det påstods av analytikerna vara ”ett smart drag för att locka väljare från SAP”. Men. Det viktigaste var väl inte att tävla om samma rödgröna väljare utan att förhindra att vi fick en SD-beroende regering eller?  Det var i alla fall det Annie sa gång på gång. Hon fick mycket cred för det, hon sågs som en slags de-militariserad skyddszon där borgerliga väljare med moral kunde stanna över valet. Att Annie var borgerlig men anti SD. Genom uttalandet, som fick mycket intern kritik, framstod hon inte längre som ett alternativ för de borgerliga väljare som inte ville ha en SAP-regering. Många borgerliga väljare stod nu inför ett rätt tufft ultimatum: överge ditt parti och stöd sossarna eller bli kvar och hoppas på det bästa. För mig är Annies uttalande den enskilt viktigaste sak som avgjorde valet 2022. Hur många analyser jag än lyssnar på så har ingen kunnat ge en bra förklaring till Annies plötsliga röda makeup. Den enda reella effekten borde varit att en del väljare på SAP:s vänsterkant istället valde Nooshi.
  • Blott 82 % röstade. Mot 87 i förra valet. Vi var många som tyckte att detta var det viktigaste valet någonsin, ödesvalet. Nu kan man ju säga att nästa val blir det viktigaste, om det blir av. Jag har inga som helst illusioner om det nya blåbruna Sverige. Nej, vi kommer säkert ha fria val men de kommer vara så hårt styrda att det garanterar att de blåbruna med Jimmie som landsfader sitter kvar. Länge. Om de nu hinner förändra Sverige så mycket. Där sitter tre liberala kvinnor som säger sig värna det som det Nya Sverige vill göra sig av med. Det är ett gigantiskt ansvar som vilar på deras axlar.

Jag har absolut inget bra svar för varför så få röstade. En del på vänsterkanten tyckte att det bråkades alltför mycket i debatterna. Kanske är debatternas roll helt enkelt överspelad? Kanske väcker det bara obehag att vuxna människor står och skriker till varandra inför kamrer – en slags parlamentarisk Reality-TV som ganska omgående blir lite pinsam och ointressant. En del av de väljare som helst vill att det ska vara ”fint” och respektfullt kanske avstod från att rösta. Jag tror också att de rödgröna saknade en man. Det är lite taskigt att kalla Per Bolund för ”halvman” men Miljöpartiets vilja att vara alternativa kostar dem väldigt många röster. Två ansikten blir inte ett klart utan närmast till en suddig, utslätad profil.     

I huvudsak var det i förorterna som folk valde att inte rösta. Fast så var det förstås även förra valet. Och med Nyans var det säkert många i ”orten” som röstade för första gången. Så egentligen var kanske antalet återvändande väljare än längre? Varför?  Var det gamla centerväljare som varken ville ha SD eller SAP? Under alla omständigheter tror jag att det låga valdeltagandet främst drabbade de rödgröna. Och att det valet kanske blir ännu tydligare om fyra år – hamnar vi under 80 %? Eller kommer vi få ett nyval om två år där bara 75 % röstar?  Det skulle inte överraska men vara ett gigantiskt långfinger åt svensk demokrati.

Hatet mot Annie Lööf har inte gjort halt

Sverigedemokraterna hade tre huvudlinjer i sin valkampanj.

Att destabilisera Miljöpartiet så att vi åkte ur riksdagen. Det var en garant för en blåbrun valseger.  

Att förfölja och misskreditera Annie Lööf personligen så att inte blåbruna väljare som ogillar SD frestades välja hennes Centerparti. Eftersom centerns politik är förvillande lik en traditionell borgerlig kunde man inte dissa partiet, man gick rakt på person istället.

Att luta sig tillbaka i båten och låta Moderaterna och KD hylla dem som en ansvarsfull politisk partner.

De två första ”kampanjerna” spreds huvudsakligen genom troll och falska nyhetskampanjer på sociala medier. Man samordnade också så att riktigt många ”vanliga” konton med son-namn och fejkade porträttbilder gick in med ungefär samma påståenden och narrativ. Överallt. Som att Miljöpartiet bara var ett enfrågeparti för hipsters som enbart åker tunnelbana och att vi skapade polarisering och oro i Sverige. Att vi ljuger, konspirerar och hatar. Detta narrativ är oerhört framgångsrikt, överallt.

När jag var och höll 25 minuter långa valtal 16 gånger i sträck med tre minuters paus emellan för gymnasister kom många elever i SD:s ”Stoppa sosseriet t-shirts”. Inte i den första klassen men efter andra klassen fick jag varje gång frågan varför MP är finansierat genom stora aktieposter i oljebolag. Inte en gång utan var gång samma bullshit. Varför jag fick frågorna, jo för att SD-företrädarna i ett klassrum bredvid på Kullagymnasiet stod i katedern och förklarade ”så här är det: de vill förbjuda oss köra bil och så blir de själva rika på oljeaktier”.

Naturligtvis har jag tusentals gånger under kampanjandet fått veta att jag förstört Sverige, att Miljöpartiet vill krossa landsbygden, att vi vill ha fri invandring, är muslimkramare, skrattar åt dödsskjutningar, kräver att alla kör elbil och att de personligen kommer frysa och svälta ihjäl på grund av vår ondsinta energipolitik. För att nu nämna några av de mer nyanserade argumenten mot vår parlamentariska existens, eller mig personligen. Till och med Janne Josefsson gav luft åt sin avsky genom att citera något Märta Stenvi sagt i en TV-intervju och Gustav Fridolin sagt i Riksdagen sju år tidigare. Båda citaten kunde, jag betvivlar inte att de var ordagranna men självtaget tagna ur sitt sammanhang, tolkas som om Miljöpartiet skämtade om kriminalitet och invandring. På grund av detta var Janne rasande och han kramade gångstavarna så att knogarna vitnade. Varefter han avslutade vårt ganska enahanda samtal, fortsatte morgonpromenaden över Kanalen ensam, högljutt muttrande.

Alltså. Det var relativt nyanserat. Jag menar på allvar att detta var ingenting mot hatet Annie Lööf mötte. Under hela valkampanjen har jag diskuterat politik med vad som verkar vara omdömesfulla, kloka personer och så plötsligt säger de att de inte kan rösta rött för att Annie Lööf är så falsk. Eller för att hon sitter med i hemliga europeiska organisationer. Eller för att hon sagt ”citat” vi får plats med 30 miljoner människor i Sverige. Så är det, sa medelsvensken. Så många människor som man vanligtvis inte betecknas som haters har gett uttryck för ett starkt förakt mot Annie Lööf personligen.

Att tro att allt kommer från de blåbruna trollfabrikerna är naivt. Den statsvetare som undersöker valet 2022 kommer upptäcka att väldig många etablerade medier spred förakt och misstro mot Annie Lööf. Så pass att hon faktiskt var tänkt att mördas men så kom ett annat människoliv emellan. Inte ens det höll tillbaka hatet. Inte ens det faktum att valet är klart får hatkampanjerna att hålla upp. Nu handlar det om att hon personligen är ansvarig för Centerns ”Katastrofval”. GP, kanske inte så underligt, kör på det temat i dag och spekulerar i om hon kan sitta kvar. GP:s teori är att hennes personliga vänskap med Magdalena Andersson kommer rädda henne det vill säga att Centerpartister bör misstro det hon förvandlar fram för att hon inte kan skilja på politik och privatperson. Övriga borgerliga pressen tar rygg.  Till och med något som den ganska sansade poden Expressens ledarredaktion har missar aldrig en chans att dissa henne.

Lena Mellin, krönikör i Aftonbladet, förklarar i går tisdag i hätska ordalag att Annie Lööf ”måste” avgå. Mellin håller sig inte ens för god för hån utan skriver att C blivit överkörda på landsbygden och att ”ingen partiledare kan överleva att SD är större i deras egen hemkommun”. Jag tycker det är anmärkningsvärt. Liksom många vänsterpartister som sa sig gärna ha stödröstat på MP men det hade samtidigt varit en röst på Annie Lööf så därför avstod de. När valet som mellan Annie och SD blev det SD. Även en del Miljöpartister har vittnat om att Annie Lööf är den värsta partiledaren för hon och Centern har förrått miljörörelsen.

Det handlar naturligtvis inte enbart om det traditionella hatet mot starka, självständiga kvinnor. Det handlar egentligen om att Annie Lööf blivit symbol för personen med så mycket moralisk resning att hon gör det liberalerna inte gör – vägrar samarbeta med ett högerextremt parti med bruna rötter. Därför vill väldigt många krossa henne. De lyckades nästan i Almedalen. Jag är övertygad om att allt detta hat till slut gör att Annie Lööf lämnar politiken. Så grattis SD, grattis Lena Mellin – ni kommer utan tvekan att lyckas.  

”Nu gav du mig riktig ångest” / Så slutar riksdagsvalet

Svensk politik är som hockeyn. Först spelar man massor av matcher där man vevar friskt medan tempo och teknik är sekundärt. Sedan går nästan alla klubbar vidare till play off som håller på långt in på våren. Först då vet man vilka som tog SM-guld: gubbarna i högra båset eller tjejerna i det vänstra? 12 september börjar play off!

Jag är övertygad om att partier som vill regera med SD-politik inte kan vinna ett riksdagsval. Svenskar är inte så naiva och lättlurade, bara nästan. Att regera med ett parti som har nära nog hälften av rösterna som gav det eventuella mandatet kommer föra SD-politik i många viktiga frågor. Det finns säkert tillräckligt många gamla vilsna borgerliga väljare och främlingsföraktande LO-anslutna män för att utmana men i båset säger svensken nej till SD. Det finns en gräns för den vulgära synen på medmänniskan. Tror jag.

Tror även att SD kommer nå cirka 21-23 procent. Högre än i opinionsmätningarna. Moderaterna når 16-18, KD 5 och Liberalerna lägre än i mätningarna. De kommer balansera runt 4. Hur många moderater vågar stödrösta på deras gamla hatobjekt frontade av en glupsk korvätare med ketchup runt truten? Hur ofta ser du den bildade högern stiga ur SUV:en eller Tesla för att ta en Porting och Pucko?

Citatet i rubriken var ett av många på samma tema i går förmiddag i Kristianstad, en stad utan gröna kommunfullmäktigemandat. Jag stödkampanjade och berättade för folket hur nära det är att SD tar över. Att begreppet ”en röst två partier” bara gäller Mp – röstar man på de andra icke blåbruna är en röst blott en röst och risken är överhängande att SD kommer ta över Sverige. Många uttryckte sin förhoppning om att vi skulle stanna kvar men hopp ger inga mandat.

En av de mest bisarra sakerna var alla dessa män i IFK Kristianstads orangea, officiella ledarställ. Flera av dem uttryckte sitt förakt för MP – för att jag räckte fram en valflyer mot dem. På samma sätt som SD-are gör, fast utan all eventuell humor. Kan inte tolka det som annat än att handbollsklubbens representanter blandar ihop sin klubb och politik. Lite olyckligt, om du frågar mig. Men Kristianstad är en märklig, lite bisarr stad där man favoriserar äldre, trötta mäns erfarenhet högre än unga, energiska kvinnor utan torgskräck och social fobi. Efter att nu ha tillbringat hundratals timmar på torg och framför ytterdörrar kan jag avgöra vilka politiker som är bekväma och vill prata med väljare och de som bara tvingar sig till det men utstrålar djupt obehag.

I Riksdagen får det rödgröna blocket en liten övervikt. Miljöpartiet ökar till drygt 5 % efter Märta Stenevis starka fredagsinsats i den traditionella valdebatten. Annie och Noosie hamnar kring 7 procent och SAP får 30.  

Så kan det gå!

PS Danmarks DN, socialdemokratiska Politiken hävdar i dagens ledare att hålla SD utanför Rosenbad till varje pris är ”ohållbart, naivt och odemokratiskt”.  

PSS Rött är en traditionell tröjfärg i hockey, blå är det inte – i Sverige. Linköpings mörkblå är den enda jag så här direkt associerar med betydande framgångar.

Varför plågar ni svenska bönder?

De är nästan utan undantag övre medelålders, kraftigt skäggbeprydda, överviktiga män. De har en lätt vaggande gång och verkar alltid alltför varmt klädda. Jag möter dem på torg och marknader där de ibland viskandes men mer ofta nästan spottar ut ett mycket populärt narrativ om att Miljöpartiet är skuld till allt ont. Från Putins krig, till högt elpris. Vi har ”förstört Sverige”. I går mötte jag deras söner.

Jag tillbringade i går måndag fyra timmar på Svalöfs Gymnasium – huvudsakligen yrkestekniska utbildningar till lastbilschaufförer, bilmekaniker, djurvårdare och vad som väl var en förberedande agronomutbildning. Väldigt givande, väldigt intressant. I grupper om två till sju, åtta gick de omkring och ställde frågor till de olika borden där vi stod. M och KD kom båda en timme för sent. S hade vepor och eget mobilt bord, den unga Centerföreträdaren försvann vid lunch och ersattes av två pensionärer. SD hade en stor ung kille som enbart satt tyst, en ung tjej med iransk bakgrund från Västra Hamnen, samt en äldre man och kvinna som var väldigt pålästa och förklarade alla olyckliga händelser i SD:s förflutna på exakt samma sätt som Jimmie gör – det är medias fel och förvanskning.

I övrigt var det ungdomspolitiker, och så jag. 

Många lite oväntade, förberedda frågor om skatter och Nato – säkert på grund av mindre engagerade lärare. Det kanske mest givande var ett gäng lastbilschaufförer som kom till mitt och Marcus bord med en hel fördomar om Mp men lämnade med helt andra värderingar. Lastbilar behövs ju även i Miljöpartiets Sverige, speciellt ifall de kan gå på el-slingor i vägen genom Sverige ned i Tyskland som Marcus (extremt kunnig) redogjorde för.   

Men så var det sönerna, i närmast identiska grupper av stora, volyminösa killar ledda av kortare som hade ordet hela tiden och talade absurt bred oartikulerad skånska – nästan så att jag ibland hade svårt att höra vad de sa.  

Det påstod alla de där sakerna men fokuserade på elpriser, bränslepriser, (speciellt diesel) och kärnkraft. Jag var nöjd med mina förklaringar och varför vår politik ser ut som den gör och korrigerade missförstånden och de rena felaktiga påståendena. De stod tysta och sedan när jag var klar upprepade de påståendena. Som om mina ord blott runnit av dem.

DET var lite läskigt. Påminner om filmer där indoktrinerade barn i totalitära stater helt enkelt inte förstår att världen kan vara annorlunda än de lärt sig. Alla som säger något annat ljuger. Å andra sidan lunchade jag (väldigt god lunch f ö) bland annat med en 20-årig från Ung vänster som skröt om hur häftigt civil olydnad var (fast hon ogillade ”XR”) och bemötte min undran om deras nya miljöpolitik med sänkt bensinskatt med att ”arbetarna behöver det för hur ska de annars komma till jobbet”? När jag kom med förslag på alternativ till arbetarnas bilar fick jag reda på att Mp suttit med och höjt priserna i Skånetrafiken. Hon blev så arg på tanken om detta att hon till sist satt svor högljutt över hur falska Mp var. Hon hatade. Då tackade jag för mig och gick. Det är intressant att den unga vänstern kan vara ungefär lika ointresserad av debatt och motargument som SD. De vet helt enkelt bäst.

Drack postlunchkaffet vid våra bord där en vältalig moderat från Lund som korrigerade sin sidbena ungefär fyra gånger i minuten hetsigt debatterade med en ungsosse som var mer intresserad av själva polemiken än det eventuella innehållet och fakta – och gestikulerade vilt, likt en agitator och vände sig hela tiden åt gruppen av åtta, tio, tysta elever som tittade på. Det hela var rätt underhållande. Ett tag.

Pratade resten av lunchen om Liberalernas relation till SD med en ungliberal från Malmö. Hon var nästan lycklig över den lokala utfästelsen om att inte samarbeta på nåt sätt och våndades den dag moderpartiet i Sthlm gör något helt historiskt. Dessutom tränade hon MFF F10 och visste att Hyllies P07 var väldigt duktiga. Med duktiga ledare kommer man långt, sa jag och log, hon skrattade och höll med.

På vägen hem satt jag och diskuterade värnplikt och Nato med en av SSU:s experter. Det var roligt. Vi hade samma åsikter. När jag tog upp SAP:s gamla dubbelspel vad gäller ”alliansfrihet” så rodnade han djupt. Det var tydligt att han hade lyckats befria sig från partiets gamla moralisk-nationalistiska känslor, de vi förknippar med Palme och Anna Lindh och som nu plötsligt blott är en del av den partihistoria som är extra svår att förklara. Ja om man inte är miljöpartist och känner att man liksom övertagit just de där viktiga värderingarna om Sveriges unika, och totalt oberoende roll i världspolitiken värda att bevara…

På Malmö C var rulltrappan som så ofta sönder jag bar SSU:s vepa uppför trapporna. Vi har ju ändå så mycket gemensamt. Eller? Jag har ju alltid gillat den där blandningen av pragmatism och arbetarromantik som ibland anfäktar unga socialdemokrater.

Ps Alla tåg gick otroligt nog i tid. Bussen till Centralen var bara lite försenad medan den hem från Centralen tog 20 minuter istället för 6. Trots prishöjningarna.

Annies ”indianare”

I begynnelsen var Per Bolund, i P1:s partiledarintervju. En av de ytterst få saker Miljöpartiets språkrör kunde ge ett kort, koncist besked om var att man vill bilda en regering med SAP efter valet.  

Per måste säga så för att de trogna socialdemokraterna ska tänka ”En röst, två partier”, i Riksdagsvalet. Det är mitt eget uttryck för att sälja in idén i ett samtal där väljaren direkt bekänner sig till sossarna. Utan oss i riksdagen kommer makten hamna i de ondas händer, med eller utan handskar. Med Mp får vi behålla en socialdemokratisk regering (inte nödvändigtvis socialdemokratisk politik), väljaren förbättrar samtidigt sitt samvete genom att rösta för framtiden och en grön omställning. Ålder, kön, etnicitet e t c spelar ingen roll – alla tycker det är en intressant idé. Alltid samma överraskande, fundersamma ansiktsuttryck – kan man verkligen gynna ”Partiet” genom att rösta på ett annat parti? Att splittra sig?

Det är inte enbart denna valbara otrogenhet som fått Mp att lyfta från 3.5 till 5.6 men det är en viktig ingrediens. Förra valet fick Mp 3,5 % ”egna” röster och resten var stöd så Mp är väldigt beroende av att SAP går hyggligt i opinionsundersökningarna.

Några dagar senare säger Annie Lööf samma sak som Per och eftersom hon på högerkanten vill sitta i regering måste d  markera för sina mest veliga Vänsterväljare att ska vi stödja en regering och centerinfluerad politik ska minsann även vi sitta i regeringen. Annars hade hon aldrig velat säga så. Det vore för övrigt en historisk taburett. Vänstern har alltid motats bort från makten. ”Kamrat 4%” har varit lojal trots förakt, förföljelser och konstant misstänksamhet. Samtidigt känner säkert många vänsterväljare att de absolut inte vill förknippas med ”Staten och kapitalet”.  Dadgostars taktik har annars varit den samma som SD:s – att stå utanför, inte ta ansvar och istället styra opinionen.

Det var egentligen Annie som öppnade. Frågan är varför? Hon fick genast stark och berättigad kritik från högerdiket vilket i det här partiet även inkluderar CUF. Hela jävla idén med partiets valkampanj 2022 har varit att locka borgerliga väljare som inte klarar av SD men heller inte kan tåla sossar att finna asyl hos Centern. Och så sabbar Annie allt – en knapp månad före valet.  

Jag har ännu inte fattat varför. Även om Bondeförbundet varit i säng med sossar på den tiden det saknades blockpolitik och Folkpartiet var näst största parti så lever 95 % av dagens centerväljare med en borgerlig livssyn. Centern är ett grovt borgerligt parti som omfamnat urstand-uparna Hasse & Tages gamla idé om att vara extremt i mitten, av allt. Och samtidigt lagom. ”Lagom är bäst”, förkunnade Gösta Ekman i blockpolitikens barndom 1976.

Jag vill påstå att i det ögonblicket Annies taburettkåthet for över läpparna tappade Centern typ 20 % av sina väljare. Det var dumt och onödigt. ”En indianare” kallas det på hockeyspråk. Det dröjde inte en vecka så hade de blåbruna skaffat sig ett numerärt övertag. På något sätt måste Annie nu göra klart för alla att hon är den allra, allra mest borgerliga av alla. Problemet är att ingen längre litar på henne. Oavsett vad hon säger. Tror det kan bli ett historiskt citat men just nu står vi inför ett tufft rödgrönt boxplay!

PS Anna Dahlberg, de svenska ledarskribenternas Liz Cheney, tycke i veckan att M och SD borde gilla Public Service istället för att som Orbán och Trump visa den förakt och hota med budgetslakt och massavskedanden. Troligtvis känner Dahlberg, på den liberala tidningen med den judiska släkten som ägare, att det börjar brännas under fötterna. Men med tanke på att det var just Public Service som fick Annie att ge bort valet – borde inte de blåbruna följa Annas råd och besinna sitt uttalade hat mot Public Service?       

PSS När man inte spelade upp pucken längs sargen utan slog en diagonal, riskfylld passning som motståndarna utnyttjade kallades det en ”in-i-banare”. På hockeyspråket. När backen Lasse Björn bjöd tjeckerna på en sådan i VM 1955 i Västtyskland förklarade målvakten ”Epa” Johansson att det var en ”indianare”. En felsägning alltså, som blivit frekvent. Inte helt politiskt korrekt är den heller. En förklaring är att hockeymålvakterna på den tiden bar mössa och inga ansiktsskydd. De var ständigt hos läkare och tandläkaren för att rädda tänder, få inplantat och sy ihop ansiktes-sår. Så kanske var det ingen felsägning, det bara lät så ur ”Epas” trasiga mun. Hur är det med Annies munhygien – kan hon skylla ”regerings-ragget” på Folktandvården i Värnamo?

Den vita staden

En sorglig kärleksfilm jag innerligt älskade som ung hette just så. Jag har alltid undvikit Lissabon av den orsaken. Risken för smärta, oavsett om den är förorsakad av nuet eller nostalgi, är uppenbar. Även om huvudpersonen, Bruno Ganz, är en sjöman som lämnar sitt skepp.

I går besökte jag en vit stad. Min första, fast den kallar sig kommun. En vit stad är på miljöpartisvenska en ort utan grön representation i kommunfullmäktige, en stad utan färg. Det finns ett tiotal andra färglösa skånska kommuner men ingen närmelsevis så stor som Kristianstad, danske kungen Christian den 4:s drömprojekt och i många århundraden residensstad – med egen landshövding och allt. Nu är Kristianstad mer att likna vid ett skånskt Bonn – en stad som haft makt men helt tappat bollen. Fortfarande är byggnaderna imposanta och kulturkvarteren i centrum, liksom i Ystad och Lund, så vackra och välbevarade att man förledes tro att här bor massor av eftertänksamma, kreativa människor som uppskattar framtiden och konst och kultur och därför automatiskt röstar på Miljöpartiet.

Det var 168 röster som skiljde för fyra år sedan. I går reducerande vi underskottet med ett tiotal nya väljare. Tror jag. Det blir inte många långa politiska diskussioner under en timme på Lilla Torg men vi sätter avtryck i medvetandet. Framförallt genom den simpla men komplicerade frågan ”ett grönare Kristianstad?”.

De flesta jag frågar svarar nej, och hejdar sig sedan. De vänder sig om, de ler, de säger ”öhhh, ja jo fast”… Den lilla insikten är början på en långt större omställning. Den ger ofta avtryck i handen, flyern som nu följer med dem hem.

Allra gladast blir de cyklister som rullar förbi och ivrigt räcker fram handen när jag erbjuder en flyer och ropar ”CYKELPARTIET”. Vi är cykelpartiet, även om jag tvingas åka tåg och buss ibland.

Hade ett långt väldigt bra snack med en busschaufför, med 25 års stolt yrkeserfarenhet. Han var besviken och tillsammans kanaliserade vi det i behovet att VERKLIGEN göra något för cykel- och kollektivtrafik – att Kristianstad och Skåne måste sluta prioritera privatbilismen, speciellt i städerna. Det är absurt att vi har svårt att ta oss fram för att centrum är knökfullt av bilar. De flesta halvt eller helt stillastående. Ifall någon tvivlar på min övertygelse och mitt politiska engagemang kan jag alltid flexa cykelvaderna.

Klart vi ska vinna Kristianstad. Ser fram emot att komma tillbaka. Hade gärna varit med vid fotbollsmatchen men då är jag på fest på Fyn. Men kampanj i samband med handboll eller fotbollsmatcher är garanterat väljarframkallande.  

PS Memo till mig själv – kampanja alltid i kortbyxor.   

PSS Hann inom Duvanders – detta originella, lite besynnerligt sportmelankoliska caféconditori.

PSSS ”Mannen i Islandströjan”, av Ivar Johnsson. Lite märklig. Fascinerande. Kanske känner jag igen mig i honom. Konfektionsklar, alena och isolerad i den mest burgna delen av stan, om hörnet från järnvägsstationen. Står han. Mannen. Ger ju tydliga hamn- och fiskar-viddar i en stad som saknar hamn och kanske ligger lägre än någon annan svensk kommun. Inte enbart i relativa MP-siffror mätt. Likväl, han symboliserar vår potentiella väljare. Den evige Bruno Ganz som existerar men ännu verkar lite offside. I Kristianstad.

4 komma fuc•••• 8 procent

Jag gläds åt Demoskops väljarbarometer, publicerad i gårdagens Aftonblad. Andra gången på raken på rätt sida staketet. Samtidigt besannar det mina värsta farvågor.

Hur många ”stödröstar”? Kan man vara totalt beroende av ”väljarbidrag”? I förra valet med samma siffror var 25 % inte miljöpartister utan sossar i solidaritet. Utan dem hade vi inte kommit in. När nu sossarna backar för femte månaden i rad – kan det inte tänkas att deras generösa vänner återvänder till mamma Moderpartiet och sänker Mp? Eftersom flera av de mest populistiska och extremhögerförslag som SAP viftat med senaste tiden uppenbarligen inte lockar tillbaka det brunsmetade manliga LO-kollektivet. De är och förblir lojala med Jimmie.

SD och Liberalerna går framåt och har nu en liten ledning. Johan Persson talar om en liberalborgerlig regering. Det känns falskt. De har 5,7 procent, SD nära 20. Hur ska de små kunna hålla SD utanför och utan inflytande? Oavsett hur Persson tänker: i en regering byggd på blåbrun samhällssyn kommer eventuella liberaler var hjälplösa. Ungefär som Mp varit i sju långa, för miljöopinionen, svåra år.

Så 4,8 procent känns så där. Hade faktiskt varit bättre om det varit 4,2, typ. så att fler, inte färre kan tänka sig stödrösta. Hade också varit bättre i fall vi ”ökade på egna argument” det vill säga att allt fler förstår att klimatpolitiken är den viktigaste valfrågan. Men eftersom sju riksdagspartier tycker det är viktigare med låga bensinpriser så blir det istället el- och bensinpriser.

Nästa gång ska jag skriva om personligt ansvar och Miljöpartiets ovilja att säga det som måste sägas. Det som fått väljargruppen 18-29 år att dels tycka miljöfrågorna är viktigast och dels ranka Miljöpartiet sist av alla riksdagspartier. Vi borde besinna oss. Fin solidaritet och klämkäck framtidsvision har gett en ”boomerang-effekt”.

Bäste miljöpolitiske skribenten?

Märta Stenevis tidigare medarbetare Henrik Jalalian har 1. rekryterats till tjänsten som ny verksamhetsledare för den klimatinriktade tankesmedjan Cogito. 2. Fram till valet skriver han miljöpartistiska ledare för socialdemokratiska Värmlands Folkblad. 3. Räkna inte med att jag delar alla guldkornen – prenumerera alldeles själv för 8 kr i 8 veckor och du kan avsluta när som.

PS Har legat lågt ett tag. Nu ökar jag takten. Följ också Fyraprocentfärden på fb och Kampanjpolarenmagnus på Ista.