Arlanda vs Världen

Min typ av propeller, den som aldrig lyfter. Perspektiv från ett tåg, tillsammans med cykeln.

När jag tror mig ha läst nära på allt så läser jag en moderat stockholmspolitiker på DN Debatt. Självbilden, beskrivningen av Stockholm och ”övriga” Sverige, är nästan lite läskig. Får känslan av att om det nu inte var just en 08-politiker hade personen nog mått bra av en samtalsterapeut.

 

Den här gången är det inte ”Nya Karolinska” och världens bästa vård utan skattehöjningar som utlovas. Istället framställs behovet av att bygga ut Arlanda till Nordens största flygplats till en konkret fråga om ”landets” överlevnad.

 

Varför? Jo för att kungliga huvudstaden är ”Europas snabbast växande storstadsregion och Arlanda flygplats är ett avgörande nav för resenärer som näringsidkare”

 

Verkligen?

 

Bakom påståendena, och den genomgående lite märkliga behandlingen av svenska språket, står moderata finansborgarrådet Anna König Jerlmyr. Hon hävdar också att:

 

”SAS även ska flytta direktflyget till Los Angeles till Kastrup. Utvecklingen är alarmerande och påverkar Stockholm och även övriga Sveriges konkurrenskraft”.

 

Verkligen?

 

De debattörer som menar att Arlanda inte ska byggas ut av klimatmässiga skäl får veta att:

 

”Regeringen begränsar Swedavias möjligheter till klimatvänliga lösningar”.

 

Verkligen?

 

Jag går in på företagets hemsida och möts inte direkt av en klimatdriven forskningsmiljö utan en närmast öde flygplats där man dricker öl, juice, doftar på parfymer och får tiden att gå i väntan på ett möte – förmodligen för att flighten är försenad. Flygplatsen är dessutom så stor och dåligt skyltad att man tvingas fråga om vägen. Till slut möts man, och äter middag.

 

Klimatvänligheten är inte uppenbar. Istället sammanfattas Swedavias verksamhet (klickalternativ) i ”Flygmarknad, fastigheter, reklamplatser, lediga tjänster, finansiell information, press och nyheter”.

 

 

Den nya danska regeringen har världens i särklass mest ambitiösa klimatmål. Tyskland kommer förbjuda alla reguljära inrikesflygningar. Paris miljöborgmästare flyger över huvud taget inte, ”jamais”.

 

Ibland är jag glad över att jag aldrig flyttade till Stockholm utan bor kvar i Öresundsregionen. Känns på nåt sätt tryggare – lite verkligare, lite mer klimatvänligt…

 

Struensee 2.0

I åtta år har nya danska statsministern Mette Frederiksen haft ett ansträngt till ämbetsmän. Det är känt. Känt är också att hon bakom ryggen har haft en man som hovviskat replikerna till henne, ”spinndoktorn” Martin Rossen.

 

Även han är i stora kretsar i det danska politiska livet ökänd. Det är han som har den reella makten, sägs det. Det är Rossen som ligger bakom socialdemokratins ideologiska vägval de senaste åren, bland annat att enbart acceptera utan också anamma Dansk Folkepartis invandringspolitik.

 

I går meddelade statsministern att hennes högra hand får en roll som motsvarar en Vice statsminister – detta utan att hans valts demokratiskt utan enbart egenmäktigt utsetts av Mette.

 

Det är en märklig och oeuropeisk styrning av statsapparaten. Den är identisk med de där männen bakom kungen den i europeisk historia, som Richelieu, eller Johann Friedrich Struensee – den tyske livläkaren som lurade kungen och indirekt tog både makten och drottningen i Danmark i mitten av 1700-talet. Hans avrättades 1772. P O Enquist har skrivit en fantastisk roman om honom och Danmark. Det har blivit en hyfsad film. Nu kommer kanske en uppdaterad liveversion av honom…

 

 

 

Danskt Folkeparti försvann – när försvinner Sverigedemokraterna?

IMG_0065
Historisk dansk valsedel.

Den 5 maj 1945 befriades Danmark från nazisterna. Den 5 juni 2019 befriades landet från Danskt Folkeparti. Denna ”smukke” morgon på Vesterbro, kanske landets allra rödaste valdistrikt, berömmer dock valanalytikerna i radion i första hand de danskarna som inte valde in Rasmus Paludan. Mannen som gjort politisk karriär genom hatfyllda Youtube-klipp fick dock 1,8 procent av rösterna, det saknades bara ett par tusen till den magiska gränsen som i går var cirka 72 500.

 

Mellan 2-3 procent finns nu fyra partier – det är inte funktionellt i ett parlament med massor av små partier. I vissa fall är Danmark ett liberalt land men det borde inte inbegripa politisk makt.

 

Det röda blocket fick två rösters majoritet. Alla danskar är övertygade om det blir jättesvårt att bilda en regering. Jag tror det blir ganska enkelt. Det finns tre stora frågor: Klima, ekonomi och invandring. Invandring har varit en stor fråga därför att Danskt Folkeparti haft otroligt stort inflytande genom förhandlingar, krav och ren politisk utpressning. Nu gick de från 21,2% till 8,7 – deras makt är bruten. Alla säger att den nuvarande, galet stränga invandrarpolitiken stöds av en stor majoritet i Folketinget. Ja, ifall Socialdemokraterna fortsätter föra DF:s invandrarpolitik. Men det behöver de inte längre, den politiska karten är helt omritad och jag är övertygad om att A (som är sossarnas förkortning) kommer göra upp om en ny invandringspolitik med de mer humana invandringspartierna.  Redan på valnatten antydde sittande borgerliga statsminister Lars Løkke att Danmark inte ska bryta mot FN:s flyktingkonvantion. Tvärtemot vad hans egen invandrarminister och partikamrat sagt.

Varför DF försvann? En splittrad extremhöger, en totalt karismalös ny partiledare, en borgerlig statsminister som lockade de anständiga danska högerväljarna, framförallt på Jylland – DF.s starka fäste. För att en statsminister i en koalitionsregering vars parti förlorar valet men själva vinner fler mandat är helt sensationellt.  Jag tror helt enkelt att moderata danska väljare börjar tycka att det finns viktigare frågor än invandringen år 2019.

 

Om klimat är alla röda i stort sätt överens och om A ger de andra invandringsfråga får de i gengäld gå med på en mindre röd ekonomisk politik. Socialdemokraterna kan svänga men inte vad gäller ekonomin – i lilla Danmark är den alltför beroende av grannarna för att kunna radikaliseras – mer än symboliskt.

 

Sedan finns alltid alternativet, ja inte Alternativet (det lilla gröna partiet) utan att till exempel Radikale Venstre väljer att stödja en röd regering men stå utanför ansvaret. Så kan man kompromissa i enskilda frågor. Det kommer ta någon vecka av förhandlingar och rynkade pannor i starka spotlights men sedan är det nye Danmark dannet.  Til lykke!

Danmark ”drejer” till vänster

IMG_5836
I morgon onsdag svänger Danmark till vänster. Folketingsvalet kan bli historiskt och påverka hela Europa, till och med svensk socialdemokrati. Men då måste den kommande vänsterregeringen enas om en röd och inte en orange politik (bilden från Köpenhamns 150 år gamla roddklubb).

Valet var redan avgjort när det utlystes. Den sittande borgerliga minoritetsregeringen väntade så länge som möjligt men till slut hade de inget alternativ. Faktum är att den danska valrörelsen började redan i slutet av januari – det var endast en valdag som skulle bestämmas, med fem veckors varsel.

I morgon onsdag behåller socialdemokraterna sina platser (ungefär samma 25-27 procent av väljarna som det svenska systerpartiet) och de tre partierna till vänster om dem går framåt. Liksom i övriga Europa kommer mittenpartierna att försvagas och det är faktiskt dags att den traditionella nordeuropeiska socialdemokratin, som både i Danmark, Sverige och Tyskland aldrig någonsin varit svagare än nu, finner en ny framtid – inte som ett orange mittenparti utan som en tydlig garant för de klassiska vänsterkraven om rättvisa och fördelning.  Kalla det trendbrott, paradigmskifte eller vad som helst men socialdemokratin är tvingade att byta kurs, eller reduceras till ett blekt litet halvborgerligt parti i alldeles för stor, gammal omodern kostym.

Statsminister Lars Løkke Rasmussens parti Venstre (ett rent högerparti en gång bildat av opportunistiska lantbrukare) tappar en del medan det främlingsfientliga Danskt Folkeparti tappar hälften av rösterna till andra, nya partier ännu längre ut i den mörkblå reaktionära miljö som utgör dansk politiks splittrade, dysfunktionella högerflygel. Det liknar den svenska sekteristiska vänstern anno 1970. De Nye Borgelige och i viss mån det Liberal Alliance som anammat DF:s kulturpolitik är dock inte så mörka som Rasmus Paludans Stram Kurs.  Han tycker att alla med invandrarbakgrund, speciellt muslimer, ska slängas ut ur Danmark, oavsett medborgarskap och födelseland. Med det budskapet verkar han få fyra mandat i Folketinget och det lär bli elva partier eftersom gränsen är två procent, inte fyra som i Sverige. De lär bli valnattens enda spännande moment – tar Rasmus provokativa och racistiska retorik plats i Folketingets talarstol?

 

Såg för övrigt ett längre inslag i måndagens Aktuellt där Rasmus intervjuades. Uppenbarligen tyckte reportern att Rasmus fantastiska svenska var fullt naturlig, annars är det en intressant poäng att Rasmus själv har en svensk far och alltså borde omfattas av hans egen föreslagna etniska rensning. Jag tycker det är fascinerande ur ett svenskt perspektiv, det tyckte uppenbarligen inte SVT.

 

Nu är Danmark ett betydligt mer nationalistiskt land än Sverige men nästan alla anser att Rasmus överdriver. Samtidigt har Socialdemokraterna köpt Danskt Folkepartis invandrarpolitik rätt av och det råder nästan konsensus. De sista dagarna har Lars Løkke ( en liten fyrkantig man mest känd för att han försökt dra av kalsongerna, i deklarationen) anklagat Mette Frederiksen för att hon som eventuell statsminister kommer driva en mindre fientlig invandrarpolitik. Det är ett desperat gammalt kort han spelar ut men det ligger en del sanning i det – vänsterpartierna som Enhedslisten och Radikal Venstre har en betydligt mer human syn på de som icke är så danska som den danska högern tycker man måste vara. Vänstern är till exempel emot att man bygger en fängelseö dit flyktingar och människor ska samlas i väntan på utvisning.  De är för att barnen i de danska flyktinglägren får varm mat, e t c, e t c.  Det kommer bli en komplicerad regeringsbildning som förhoppningsvis leder till ett mindre nationalkonservativt Danmark. Ett litet tecken på den vinden är att Folkrörelsen för danskt utträde ur EU för första gången på flera decennier nu saknar röst i Bryssel.

 

För att bli dansk medborgare måste du bo och tjäna minst cirka 700 000 SEK om året i minst nio år och genomgå omfattande tester vad gäller språk och dansk historia. De danskar som valt att bo utomlands får inte längre påverka politiken. Har du till exempel flyttat till Malmö men  fortfarande arbetar i Danmark och är dansk ”statsmedborgare” har du ändå förbrukat din demokratiska rätt att rösta. Med glädje och en slags genuin tacksamhet i rösten konstaterade i går en pensionär jag diskuterade med att man ju faktiskt ändå får ut sin folkpension, trots att man valt att bo i Malmö, eller på spanska sydkusten eller vart de danskar som sviker sitt fädernesland nu kan tänka flytta.

 

För mig som svensk är det förvirrande att ett land jag trodde vi hade så mycket gemensamt med är så annorlunda. Lika förvirrande är de märkliga partinamnen och att till exempel de konservativa är det klarast uttalade gröna partiet och att den unga kristdemokratiska ledaren i valet har valaffischer där hon fullt medvetet liknar kvinnliga kolchoshjältinnor från Sovjetunionen på 1930-talet. Ebba Bush Thor och Sara Skyttedal hade nog inte ens kunnat vistas i samma rum som deras kristdemokratiska danska syster.  Mest förvirrande är dock partiernas förkortningar – jag tänker inte ens försöka förklara det.

 

Det röda blocket får cirka 52 procent i alla opinionsmätningar. Trots att man räknar bort det gröna Alternativet och Rasmus. Det blir med andra ord närmast en walk over på onsdag. Sedan börjar det riktiga valet av motsatta åsikter, partikrav och regeringspolitik. Det kommer ta tid, dock inte 131 dagar, och jag tror det kommer leda till något verkligt annorlunda. Jag tror att de relativt starka vindarna mot nationalism, mot ökad ekonomisk orättvisa och för en mer seriös klimatpolitik kommer få Danmark att göra en vänstersväng som ger eko i Europa.

 

Politisk analys från roddmaskinen, en majmorgon 07:21

IMG_0014
Detta är inte en roddmaskin men det är en bild av bänken bredvid, samma morgon. Roddmaskinerna är de vars gula fläkttrummor skymtar till vänster.

Skärmen är jättemångameter stor men tyst. Inga ljud på mitt gym utom mina egna, inne på roddmaskinens sjunde kilometer. Det är lugnt tempo, jag låter inte mycket mer än intervjupersonen på i SVT (eller TV4:s morgonnyheter): Erik Ullenhag. Han vill bli ny liberal partiledare och efterträda den helt utan karisma varande Jan Björklund. Jag tyckte Björklund var fel från början: mer borgerlig än liberal, mycket mer politiker, och officer, än medmänniska som har något viktigt att säga mig.

Jag sitter med en kraftig morgonsol i ryggen bakom de stora fönstren på andra våningen. Jag sitter på en liten plastbit som åker fram och tillbaka och tänker på att jag är född liberal, uppväxt med socialliberala vänstervärderingar och har i minst ett val åt gången alltid röstat på liberala kandidater. Speciellt i EU-valet där helt enkelt de liberala kvinnorna varit bäst. Men kvinnorna i Folkpartiet/Liberalerna var alltför bra så de fick alltid stå tillbaka för sådana som Jan Björklund och nu är alla kvinnor borta, nästan.

Den främsta anledningen till att jag misstror Erik Ullenhag som människa och partiledare är knappast det faktum att jag inte alls känner honom utan det faktum att jag ser honom intervjuas och under de fem minuterna förändrar han inte ansiktsuttrycket en enda gång. Jo, ha ser snäll ut och jo, han lägger ibland huvudet aningen på sned, rynkar pannan lite lätt och tittar ibland på kvinnan som intervjuar i stället för mannen men i princip – oavsett vad han säger där så verkar Erik Ullenhags ansikte mer likt en fantasilös animation än en verklig människa med känslor. En blick, en mun, en liberal partiledare. Ungefär så, som när Jan Björklund valdes och han på fullt allvar trodde att en fast blick kunde vinna val. Före det där skägget som fick honom att se ut som en Dressmanannons.

Jag har ingen aning om Erik Ullenhags vilja och värderingar men jag kommer aldrig att lita på en politiker som inte ens i morgon-TV förmår visa några känslor.  Jag tror ju att de är rädda, eller döljer något. Eller så är det bara vanliga medelålders manliga karriärister som tror att det räcker att med att skippa slipsen för att verka folkliga…

 

Liten julekatekes

Det kan verka mörkt, både det politiska livet och denna julaftons morgon men det löser sig, ljuset kommer. Liksom det faktum att snön föll sent, oväntat, överraskande men välkommet vit. Snön föll, mirakel sker, ljuset återvänder. Kanske inte direkt med hjälp av Jesus eller Allah och definitivt inte med billiga stearinljus som ryker och släpper ut massor av farliga partiklar men en del av det som är riktigt fel kommer få en naturlig och ofarlig lösning nu.

 

Den konkreta miljön och klimatet får vänta lite – först tänkte jag förklara hur USA åter blir en demokrati att räkna med. Det är nämligen dags att den visar sin bättre sida. Jultomten landar inte släden på Vita Husets tak i år heller.

 

Kärnfrågan är om republikanerna tror sig kunna vinna nästa presidentval med Trump som kandidat. Mitt svar är nej. De har stöttat sin president över mellanårsvalen men det finns tre saker som talar för att de kommer avsätta honom. Sedan får den ungefär lika galne vicepresidenten leda en tillförordnad ministär, ungefär som den svenska regeringen under hösten. Makt men ändå inte makt.

 

  1. De flesta republikanska politiker inser att Trump är ”too much”. Han kommer gå till historiens som ett av USA.s största politiska misstag någonsin och det är dags att partiet markerar sin självständighet och oberoende. På samma sätt som partiet till slut insåg att Nixon var fel man på fel plats.

 

  1. Ifall Trump trots allt blir kandidat håller jag för troligt att han kommer få lika många röster som föra gången. En fjärdedel av USA:s befolkning är rasister, xenofober, bittert hämndlystna, skattehatande och misstror all överhet. Trump kan dock aldrig vinna nästa presidentval eftersom demokraterna kommer lyckas få många nya väljare att rösta. Det kommer bli det högsta valdeltagandet på många presidentval och det enda sättet demokraterna kan förlora är genom att nominera en arrogant, överrik äldre kvinna.

3.  Republikanerna måste försöka distansera sig från sin president. Försvarsministerns avgång gör det lättare, alla skandaler och de starka banden till den ryska manipulationen av förra valet garanterar att Trump kommer ställa inför förhör och jag tror det kan gå ännu längre. Betydligt längre. När folk runt omkring honom inser att de antingen kan vittna eller skaka galler resten av livet kommer de berätta sanningen. Och partiet kommer göra allt för att tvätta sin byk, ju mer desto bättre för framtiden. Jag kan till och med tänka mig att de nominerar en liberal republikansk kandidat som kan locka mittenväljare från demokraterna.

 

Jag tror på rättvisan och på demokratin. De båda mår inte jättebra denna julaftonsmorgon, dess sockar och säckar är tomma på klappar men en självrannsakan har inletts så det vänder. Nästa julaftonsmorgon kommer världens vakna med lite mindre ångest än idag.

 

God Jul på er!

 

Kan kollektivism rädda USA (och världen)?

Skärmavbild 2018-12-03 kl. 17.21.37.pngPå 1940-talet ansåg många amerikanska företagsledare att kollektivism var landets ekonomiska framtid. Sedan förväxlades idén med socialism och avrättades obarmhärtigt, i USA. Samtidigt började de krigsdrabbade europeiska länderna att tänka samma sak som pre-kallakrigets amerikaner: samägande, demokrati, solidaritet och personligt/moraliskt ansvar går hand i hand. De utvecklade EU som i mina ögon har kollektivismen, ja rent av kooperativismen som sitt ideal. Då blir murar av nästan alla slag, importstopp, asylkvot och ekonomiska ideal som Trumps ”America first”  – en definition av motståndet. Det kanske allra bästa exemplet på dess ideologiska villfarelse är och förblir landet där kooperativismen föddes för 175 år sedan, ”Brexitland”. Det beror inte enbart på nationalism och historiskt betingad självgodhet utan framförallt på att landets enda två politiska ledare båda är EU-skeptiker, framförallt Jeremy Corbyn.

 

I en ledare i dagens NYT skriver David Leonhardt om dåtidens amerikanska kooperationliknande strömningar och om hur senator Elisabeth Warrens nyligen framlagda yrkande på en ekonomisk ”total makeover” kommer påverka presidentvalet år 2020.

I Guardian kan vi idag läsa en annan text om amerikansk ekonomi,  om det uppblossade kriget mellan President Trump och General Motors aktieinnehavare. Det är spännande läsning i den här historiska kontexten. Kanske kommer USA 2020 välja en demokratisk president med närmast socialistiska idéer om hur landet ska räddas.  Det blir knappast Bernie Sanders eller Elisabeth Warren men många företagsledare och aktieägare kommer troligtvis stödja förslagen om något som kan kallas kollektivism. Det är ett fint ord, hoppas det blir verklighet.

 

Att revolutionera ekonomin innebär också att vi förstår och tar oss an de stora klimatfrågorna – en modern, framtida ekonomi har inte under några villkor råd att ignorera eller bagatellisera klimathotet. Varje ekonomiskt övervägande, stort som smått, kommer inom kort tvingas involvera miljön. Det är därför jag inte tror det är en fråga om ifall USA anammar och moderniserar 1940-talets kollektivistiska ideal utan när. Det låter som en utopi men kan vara verklighet om kanske redan tre, fyra år. Det förskräckliga med det annars hoppfulla scenariot är att då är det kanske redan alltför sent. Men va fan, det är bättre att illa fäkta än fly.

The Guardians text.

 

 

 

 

 

 

Miljön eller en ministerpost?

Egentligen är jag miljöpartist, det är bara så himla svårt att vara del av det där pinsamma partiet samtidigt som man vill miljön väl.

 

Egentligen är likheterna mellan Miljöpartiet och Sverigedemokraterna slående – båda vill  förverkliga en storslagen näst intill omöjlig vision. Den ena om att rädda vår planet, den andra om ett renrasigt, ariskt Sverige. Bådas möjligheter ligger i att påverka opinionen. Ju större opinion ju mer press på de åtta riksdagspartier som tycker tvärtom eller i alla fall har låg prio på en sådan politik.

 

Så kan man påverka opinionen ifall man är ett pyttelitet regeringsparti som aldrig får igenom några reformer men samtidigt blir medansvarigt för det stora partiets alla riktigt dåliga miljöval?

 

Nej, självklart inte. Det var delvis därför antalet väljare halverades. Så varför är nu Miljöpartiet beredda att ställa till nyval ifall man inte får vara med i en ny SAP-regering? Jag kan bara se tre olika sakpolitiska skäl.

 

  • Man sitter så himla bra på röven i Rosenbad med alla fördelar som ministrar har även om reell makt inte är det för ”mandatboskapen”.
  • Det ger högre statsrådspension.
  • MP kommer tvingas lämna riksdagen, göra sig av med sina ”badgekissers” och kan börja om från början. Med rötterna, de riktiga, lokala i mörkret. Inte de ytliga, opålitliga välfriserade gräsrötterna bland fotoblixtarna på rikspolitikens golfgreen.

 

Den stora frågan i septembervalet borde naturligtvis ha varit klimathotet, istället blev det en pseudosak som invandring och flyktingmottagande. En pseudosak för att de båda heta politiska potatisarna är en självklarhet i varje rikt och anständigt samhälle.

 

Men MP tappade bollen, eller snarare bytte bort visionen mot några taburetter i regeringen. Där har de stortrivts. Så pass att MP ställer nu ultimatum till SAP för att stödja dem – är vi inte bjudna på festen så får ni inte vår support och då stundar troligtvis extraval/nyval.

 

Det är ett rätt fantastiskt krav, ställt av vuxna människor som uppfattar sig som viktiga och ansvarstagande. Speciellt intressant är det eftersom ett nyval sannolikt kommer få MP att tvingas avstå riksdag.

 

I en debatt före valet formulerade jag lite provocerande slutsatsen att det bästa för svensk miljöpolitik är ifall MP åker ur riksdagen. Eller åtminstone inte förlamades av den relativa makt och rikedom röven på en regeringstaburett innebär.

 

Nu är vi där. Och den moraliska frågan upprepas: vad är mest åtråvärt för en Miljöpartist: miljön eller en ministerpost?

Låt Annie ta över – gör hela Sverige till ett Ö-land

Här är fyra skitstarka och (två mindre realistiska men roliga) skäl till varför SAP bör släppa fram Annie Lööf som Sveriges första icke-gubbe på statsministerposten.

  1. Undvika nyval – enligt TV4:s gryningsjournalistik var  SD:s opinionsundersökningsökning med 0,4 %-enheter att karakterisera som ”kraftig”. Oavsett vilket: ett nyval skulle riskera ge SD större inflytande och eliminera Liberalerna från svensk politik för all framtid. Det SAP kan vinna på populistiska ströröster förloras i den parlamentariska praktiken.

 

  1. Dela ansvar med semiborgerliga partier är perfekt för att reda ut och enkelt vinna den interna svekdebatt som utan tvekan kommer, som terrorspam.  Det är bara parkera bussen utanför Rosenbad så får partistyrelsen tre nya år nästan gratis.

 

  1. Äntligen kan man riva Stefans kontrakt. Han var en felvärvning som inte blivit bättre med sex år speltid. Han kommer aldrig bli varken karismatisk partiledare eller landsfader, han kommer aldrig vinna en match utanför LO-sfären. Stefan är en facklig pragmatiker, ett grumligt partiledaroffer oavsett om man spelar vitt eller svart. Hade vi haft presidentval hade han inte ens blivit nominerad av grannarna i Norrlands inland. Nu kan partiet ta god tid på sig och hitta en ersättare som kan ta lyfta nya socialdemokraterna till 2022 år val. Tror dessvärre inte det går att lösa Jonas Sjöstedts kontrakt men det är den typen av hen som framtidens SAP behöver.

 

  1. De frågor som splittrat partiet, främst ”vinster i välfärden” får nu en naturlig lösning. SAP kan byta bort de mest socialistiska flosklerna för att tillfredsställa borgarna. Som i sin tur kan låta SAP få cred för satsningar på de tre heliga tingen: vård, skola omsorg.

 

Som bonus

 

Sverige måste lösa problemen med socialpolitikens Babylonberoende. Det står sedan länge klart att AMS, Försäkringskassan, Invandrarverket och en stor del av sjukvårdens megagigantiska kolosser inte längre ser fundamenteten/medborgarna för alla molnen. De måste rivas och byggas upp på ett nytt, funktionellt och humanitärt vis. Inget ”quick fix” direkt men det måste göras för att man ska vinna 2022.

 

Lutade länge åt det faktum att hon är ung, rödhårig kvinna och inte illa klädd, lönnfet gubbe med hårväxtdilemma men att Sverige blir ett ”ö-land” är bättre. Alla medier tvingas konfronteras med det svenskaste och roligaste som vårt annars rätt slätstrukna språk kan erbjuda. Det blir IKEA-varning på mediernas alla ”stand-upanalyser”. Humor rules. Alla misslyckade försök att uttala Annie Lööfs namn kommer på sikt att stärka vår självbild och varumärket Sverige.

Vill Annie döda Janne?

Efter två månaders förpostfäktning och andra vilda svingar är vi nu framme vid det scenario jag skisserade för två månader sedan – ”four strikes and out”! . I morgon måndag kommer det att påbjudas omröstningar i kammaren om en ny statsminister och ifall Annie fortsätter vägra blir det nyval. Annie har bollen, ska hon passa den till Janne som sedan får som han vill och kan rulla den vidare till Stefan?

 

I snart två månader har Annie vägrat och ställt orimliga krav både till höger och vänster. Annie har skapat regeringskrisen, på gott och ont. Det är bra att hon inte accepterar brunskjortorna i SD (och de beigea i Moderaterna), det är mindre bra att hon låtsas rädd för SAP.

 

Att hon och Janne och Stefan bildar regering stödd av MP och V är oundvikligt. Så varför skjuter Annie på det?

 

Antingen vill hon gå hela vägen och först i Riksdagens plenisal förklara för sina borgerliga väljare att hon för landets bästa måste bilda en regering med L och SAP. Då kommer hon använda Janne som redskap och säga till de borgerliga väljarna att vi är två från Alliansen, halva Alliansen tar vårt ansvar för landet. I så fall har hon kostat Sverige och vår BNP två månader av timeout och ineffektivitet. Om alla partibidrag var synkade till viljan att göra landet bättre hade centern blivit tillbakabetalningsskyldiga fram till år 2050, minst.

 

Eller så satsar hon på nyval och vill förinta Liberalerna och se till att Janne Björklund får sparken på en snabbinsatt extra kongress.  För det är ett av resultaten av ett nyval och ett nyval är enda alternativet till en C+L+SAP-regering.

 

Blir det nyval kan Annie och hennes breda väljarbas av dropouts från alla partier sitta lugnt medan Liberalerna kommer skuldbeläggas och åka ur riksdagen för första gången sedan, typ 1800-talet.  Jag tror det blir en högst moderat ökning av SD-väljare för nästan alla som är missnöjda röstar redan på dem. Jag kan till och med tänka mig att de går bakåt för en del inser att det är en förlorad röst och ska så förbli. Däremot kommer V och MP att tjäna på nyval. Tror jag.

 

I morgon måndag klockan 09:30 gör det parlamentariska Sverige avspark för andra halvlek. Den borde ha genomförts i september.