Vad ska man med en kulturminister till?

På 1900-talet var kultur viktigt. Sedan ersattes det av annat. Oklart exakt vad. Populärmusik gjorde en snabbare och enklare rik men man kunde fortfarande leva ganska gott på att vara författare. Filmskådespelare tjänade massor men man kunde fortfarande leva gott på teatrar, vissa, de statsfinansierade och privatteatrarna. Ju ”friare” desto fattigare. Allra rikast och berömdast var bildkonstnärer och var man inte rik ochberömd konstnärer kunde man för en billig penning i alla fall provocera och bli känd. 

Idag återstår nästan endast det sistnämnda. Ett fåtal blir rika, en hel del blir kända. I alla fall för en kort tid. Det är resterna v kulturens roll i samhällslivet 2021. 

Influensers och youtube-stjärnor påverkar tiotals miljoner varje dag. Ofta säljer de något. De får pengar för att säga det är bra grejor och sedan tror alla det för att de som påstår det når så många, är så k ä n d a, är kändisar. 

I en såda kultur – vad ska vi med en kulturminister som läst massor av böcker, gillar film och teater och ser på konst minst 6-8 gånger i veckan. Någon som har synpunkter på arkitektur, och funktionell design. Som sjunger i kör.  

Danmarks nya socialdemokratiska kulturminister säger det är viktigt med kultur men det enda exemplet på att hon tagit del av det gamla klassiska kulturbegreppet är att hon var på Den Konglige Opera för ett år sedan och varit på barnteater med sina egna barn. Ane Halsboe Jørgensens har kanske aldrig läst något utöver den Kanon med 14 författare som alla danska skolbarn måste läsa. Är det viktigt? Älskar hon Billie Augusts filmer? Olsenbandet? Kim Larsen? Nej – troligtvis inte. Blir hon en bättre kulturminister för att hon läst Dostojevski? 

Ja, hon blir en bättre minister så till vida att hon i vissa delar av kulturvärlden bemöts med större respekt men det är inte viktigt, inte ens väsentligt. Anes jobb det första året blir att försöka ro ihop ett nytt medieavtal: vad ska man göra med dagstidningarna? Danmarks Radio ska ha ett nytt avtal, hur stort inflytande ska politikerna ha på medievärlden. Hur är det med upphovsrätten? Och med techgiganternas makt och övervakning? Hur är det med minimiersättning för kulturarbetare? 

Finns massor av viktiga frågor att ta tag i utan att man behöver ha läst ”Idioterna”. 

Sedan är förstås Ane även idrotts- och kyrkominister även om den officiella titeln enbart är ”Kultur- och Kirkeminister”. Här är kunnande och facklig orienteringsförmåga kanske lite mer angeläget…  

Löfvens adjö en lågoddsare

En vän till mig skrev i en politisk nyårskrönika att Statsministern satt säkert – åtminstone över valet. 

Jag tillät mig tvivla. Jag tyckte till och med att det verkade ytterst tveksamt ifall SAP skulle gå till val med Löfven i september 2022. 

Så här skrev jag: 

”/…/trots att du är säker på att han blir kvar – finns inte risken att Stefan till sommaren efter typ 12 000 döda och allt mer hätska attacker mot honom helt enkelt tröttar, skonar partiet och blir landshövding i typ Ångermanland?”

Jag tror att Stefan hade velat avgå mycket tidigare, troligtvis september 2020. Då var det omöjligt så det fick bli så fort pandemin tagit slut. Den vill inte ta slut. Han hade hoppats på att det var över till sommaren 2021 men nu när det bara fortsätter och fortsätter så var an tvungen att hoppa av genast eller sitta kvar över valet. Och en ny dålig valrörelse var det sita han önskade, och det sita partiet önskade. 

Jag tror att Stefan Lövfen länge insett att han är en belastning för SAP. Jag tror egentligen att han aldrig velat bli statsminister men tvingades till det – Stefan är lojal. 

Jag tror också att SAP indirekt krävt en avgång för de hade omöjligt kunna vinna ett val med Stefan, den pandemiansvarige, – ett lik i lasten.

Det finns ett talesätt som heter att ifall man vinner kriget så förlorar man freden. Winston Churchill 1945 är det bästa exemplet. Engelsmännen var trött på han som bara kunde lova blod, svett och tårar. Nu ville de ha nåt annat – och fick Labours Clemens Attlee. 

Än värre än att vinna kriget och förlora freden är att förlora kriget – då vinner man garanterat inte fredan heller Den som tycker Stefan gjort ett bra jobb med tanke på de 15 000 döda – var god räck upp handen! 

Även om man som Stefan kan skylla på Tegnell och Folkhälsomyndigheten har Stefan haft det politiska ansvaret. Han är en loser och en belastning. För SAP. Tills valet. Därför är nu snacket om chock, överraskningar och besvikelser bland ”powersossarna” i partistyrelsen naturligtvis bara skitsnack. Precis som Stefan till min vän i juli försäkrade att han såg fram med spänning mot att leda SAP i valet 2022.  

Debuterar som Wannabee-partist

Vaknade en morgon och kände mig redo. Idag skulle jag överge nära 62 års oberoende och enrollera mig i ett parti, ett politiskt parti. Att vara ”partist” innebär säkert långa möten, inläsningar, diskussioner, ödmjukhet inför idioter och intensivt tålamod. Men det betyder även att du kan förändra något. Du deltar, vinner kanske inte men det är minst lika fint att bara delta och försöka.  

Jag är uppväxt i ett högpolitiskt hem och tänkte i min ungdom att ifall jag misslyckades med allting annat kunde jag åtminstone alltid bli politiker. Sådant var mitt perspektiv efter att före 13 års ålder ha skakat hand med 60-talets alla karismatiska partiledare, varit med om två valkampanjer, arbetat som oavlönad receptionist i Riksdagshuset nya foajé vid Sergels Torg och delat ut kvartalsmagasinet Helsingborgsliberalen i stans samtliga brevlådor på den tiden dörrar inte ansågs behöva låsas. Däremot satt överallt skyltar om att försäljning och bettleri var strängt förbjudet.   

Jag klickade mig nu in på Miljöpartiets hemsida och fortsatte mot ”bli medlem”. Fyllde i allting, kryssade för enkel övertygelse á 240 riksdaler per år. Sänd. 

Inget hände. Gjorde om det men sidan ville inte skicka. Försökte en tredje gång med samma patetiska resultat. Skrev då ett mail till en adress som var typ: info@miljopartiet.se. Fick omedelbart svar om att mitt mail hade mottagits och skulle besvaras fortast möjligt –trots att det var semestertider. Mailets sista rad var en liten devis i stilen ”Klimatet kan inte vänta – vi måste handla NU”. 

Jag minns speciellt det där versala NU, ännu två veckor efter att jag fick mailet som lovade svar fortast miljömöjligt. Att vänta två veckor på att få bli medlem i Miljöpartiet är när allt kommer omkring inte hela världen. Halva världen står under decimeterhögt vatten. Andra halvan bär munskydd. I det perspektivet, och med de där decimeterhöga procenttalet i senaste opinionsundersökningen (3,8) har de säkert viktigare ting att stå i än att hjälpa okända främlingar att bli medlemmar i deras parti. Det är trots allt en troligare förklaring än att Miljöpartiet är teknikfientliga och vägrar sociala medier. Eller en sekt som helst vill slippa insyn och nykomlingar. En dag hör Miljöpartiet min bön och materialiserar sig in för mina ögon. Bara de nu inte nekar mig inträde på grund av tidvis slarvig källsortering och att jag inte sålde bilen förrän förra sommaren.    

Ps Fortsättning följer 

Bloggpolitikens återuppståndelse

Pandemin kostade. Inte enbart det politiska debattklimatet tog stryk och lamslogs. Den lovande splittringen av blockpolitiken avstannande och Folkpartiet vände hem med svansen mellan benen medan Centern markerade revir. för revirtänkandets skull. Ingen till vänster om Moderaterna vill varken ha marknadshyror eller nyval. Egentligen. Enbart Dagostars Vänster vann på de identitetstesten. Även mina politiska tankar lades i malpåse. Kanske hamnade de där redan före Covid-19:s ankomst. Jag tröttnade på politiken när uppgivenhet blev ett normaltillstånd. Jag deltog i några klimatdemonstrationer på fredagar i Köpenhamn med några tusen högljudda skolungdomar men allting gick ändå i felriktning. Samtidigt kändes det konstigt att författa politiska tankar som nästan ingen tog del av.

Nu är det dags igen. Kanske blir läsekretsen lika minimal som då men jag måste i alla fall försöka. Försöka formulera mina politiska åsikter. Med utgångspunkt i klimatpolitik och i valet 2022. 

Arlanda vs Världen

Min typ av propeller, den som aldrig lyfter. Perspektiv från ett tåg, tillsammans med cykeln.

När jag tror mig ha läst nära på allt så läser jag en moderat stockholmspolitiker på DN Debatt. Självbilden, beskrivningen av Stockholm och ”övriga” Sverige, är nästan lite läskig. Får känslan av att om det nu inte var just en 08-politiker hade personen nog mått bra av en samtalsterapeut.

 

Den här gången är det inte ”Nya Karolinska” och världens bästa vård utan skattehöjningar som utlovas. Istället framställs behovet av att bygga ut Arlanda till Nordens största flygplats till en konkret fråga om ”landets” överlevnad.

 

Varför? Jo för att kungliga huvudstaden är ”Europas snabbast växande storstadsregion och Arlanda flygplats är ett avgörande nav för resenärer som näringsidkare”

 

Verkligen?

 

Bakom påståendena, och den genomgående lite märkliga behandlingen av svenska språket, står moderata finansborgarrådet Anna König Jerlmyr. Hon hävdar också att:

 

”SAS även ska flytta direktflyget till Los Angeles till Kastrup. Utvecklingen är alarmerande och påverkar Stockholm och även övriga Sveriges konkurrenskraft”.

 

Verkligen?

 

De debattörer som menar att Arlanda inte ska byggas ut av klimatmässiga skäl får veta att:

 

”Regeringen begränsar Swedavias möjligheter till klimatvänliga lösningar”.

 

Verkligen?

 

Jag går in på företagets hemsida och möts inte direkt av en klimatdriven forskningsmiljö utan en närmast öde flygplats där man dricker öl, juice, doftar på parfymer och får tiden att gå i väntan på ett möte – förmodligen för att flighten är försenad. Flygplatsen är dessutom så stor och dåligt skyltad att man tvingas fråga om vägen. Till slut möts man, och äter middag.

 

Klimatvänligheten är inte uppenbar. Istället sammanfattas Swedavias verksamhet (klickalternativ) i ”Flygmarknad, fastigheter, reklamplatser, lediga tjänster, finansiell information, press och nyheter”.

 

 

Den nya danska regeringen har världens i särklass mest ambitiösa klimatmål. Tyskland kommer förbjuda alla reguljära inrikesflygningar. Paris miljöborgmästare flyger över huvud taget inte, ”jamais”.

 

Ibland är jag glad över att jag aldrig flyttade till Stockholm utan bor kvar i Öresundsregionen. Känns på nåt sätt tryggare – lite verkligare, lite mer klimatvänligt…

 

Struensee 2.0

I åtta år har nya danska statsministern Mette Frederiksen haft ett ansträngt till ämbetsmän. Det är känt. Känt är också att hon bakom ryggen har haft en man som hovviskat replikerna till henne, ”spinndoktorn” Martin Rossen.

 

Även han är i stora kretsar i det danska politiska livet ökänd. Det är han som har den reella makten, sägs det. Det är Rossen som ligger bakom socialdemokratins ideologiska vägval de senaste åren, bland annat att enbart acceptera utan också anamma Dansk Folkepartis invandringspolitik.

 

I går meddelade statsministern att hennes högra hand får en roll som motsvarar en Vice statsminister – detta utan att hans valts demokratiskt utan enbart egenmäktigt utsetts av Mette.

 

Det är en märklig och oeuropeisk styrning av statsapparaten. Den är identisk med de där männen bakom kungen den i europeisk historia, som Richelieu, eller Johann Friedrich Struensee – den tyske livläkaren som lurade kungen och indirekt tog både makten och drottningen i Danmark i mitten av 1700-talet. Hans avrättades 1772. P O Enquist har skrivit en fantastisk roman om honom och Danmark. Det har blivit en hyfsad film. Nu kommer kanske en uppdaterad liveversion av honom…

 

 

 

Danskt Folkeparti försvann – när försvinner Sverigedemokraterna?

IMG_0065
Historisk dansk valsedel.

Den 5 maj 1945 befriades Danmark från nazisterna. Den 5 juni 2019 befriades landet från Danskt Folkeparti. Denna ”smukke” morgon på Vesterbro, kanske landets allra rödaste valdistrikt, berömmer dock valanalytikerna i radion i första hand de danskarna som inte valde in Rasmus Paludan. Mannen som gjort politisk karriär genom hatfyllda Youtube-klipp fick dock 1,8 procent av rösterna, det saknades bara ett par tusen till den magiska gränsen som i går var cirka 72 500.

 

Mellan 2-3 procent finns nu fyra partier – det är inte funktionellt i ett parlament med massor av små partier. I vissa fall är Danmark ett liberalt land men det borde inte inbegripa politisk makt.

 

Det röda blocket fick två rösters majoritet. Alla danskar är övertygade om det blir jättesvårt att bilda en regering. Jag tror det blir ganska enkelt. Det finns tre stora frågor: Klima, ekonomi och invandring. Invandring har varit en stor fråga därför att Danskt Folkeparti haft otroligt stort inflytande genom förhandlingar, krav och ren politisk utpressning. Nu gick de från 21,2% till 8,7 – deras makt är bruten. Alla säger att den nuvarande, galet stränga invandrarpolitiken stöds av en stor majoritet i Folketinget. Ja, ifall Socialdemokraterna fortsätter föra DF:s invandrarpolitik. Men det behöver de inte längre, den politiska karten är helt omritad och jag är övertygad om att A (som är sossarnas förkortning) kommer göra upp om en ny invandringspolitik med de mer humana invandringspartierna.  Redan på valnatten antydde sittande borgerliga statsminister Lars Løkke att Danmark inte ska bryta mot FN:s flyktingkonvantion. Tvärtemot vad hans egen invandrarminister och partikamrat sagt.

Varför DF försvann? En splittrad extremhöger, en totalt karismalös ny partiledare, en borgerlig statsminister som lockade de anständiga danska högerväljarna, framförallt på Jylland – DF.s starka fäste. För att en statsminister i en koalitionsregering vars parti förlorar valet men själva vinner fler mandat är helt sensationellt.  Jag tror helt enkelt att moderata danska väljare börjar tycka att det finns viktigare frågor än invandringen år 2019.

 

Om klimat är alla röda i stort sätt överens och om A ger de andra invandringsfråga får de i gengäld gå med på en mindre röd ekonomisk politik. Socialdemokraterna kan svänga men inte vad gäller ekonomin – i lilla Danmark är den alltför beroende av grannarna för att kunna radikaliseras – mer än symboliskt.

 

Sedan finns alltid alternativet, ja inte Alternativet (det lilla gröna partiet) utan att till exempel Radikale Venstre väljer att stödja en röd regering men stå utanför ansvaret. Så kan man kompromissa i enskilda frågor. Det kommer ta någon vecka av förhandlingar och rynkade pannor i starka spotlights men sedan är det nye Danmark dannet.  Til lykke!

Danmark ”drejer” till vänster

IMG_5836
I morgon onsdag svänger Danmark till vänster. Folketingsvalet kan bli historiskt och påverka hela Europa, till och med svensk socialdemokrati. Men då måste den kommande vänsterregeringen enas om en röd och inte en orange politik (bilden från Köpenhamns 150 år gamla roddklubb).

Valet var redan avgjort när det utlystes. Den sittande borgerliga minoritetsregeringen väntade så länge som möjligt men till slut hade de inget alternativ. Faktum är att den danska valrörelsen började redan i slutet av januari – det var endast en valdag som skulle bestämmas, med fem veckors varsel.

I morgon onsdag behåller socialdemokraterna sina platser (ungefär samma 25-27 procent av väljarna som det svenska systerpartiet) och de tre partierna till vänster om dem går framåt. Liksom i övriga Europa kommer mittenpartierna att försvagas och det är faktiskt dags att den traditionella nordeuropeiska socialdemokratin, som både i Danmark, Sverige och Tyskland aldrig någonsin varit svagare än nu, finner en ny framtid – inte som ett orange mittenparti utan som en tydlig garant för de klassiska vänsterkraven om rättvisa och fördelning.  Kalla det trendbrott, paradigmskifte eller vad som helst men socialdemokratin är tvingade att byta kurs, eller reduceras till ett blekt litet halvborgerligt parti i alldeles för stor, gammal omodern kostym.

Statsminister Lars Løkke Rasmussens parti Venstre (ett rent högerparti en gång bildat av opportunistiska lantbrukare) tappar en del medan det främlingsfientliga Danskt Folkeparti tappar hälften av rösterna till andra, nya partier ännu längre ut i den mörkblå reaktionära miljö som utgör dansk politiks splittrade, dysfunktionella högerflygel. Det liknar den svenska sekteristiska vänstern anno 1970. De Nye Borgelige och i viss mån det Liberal Alliance som anammat DF:s kulturpolitik är dock inte så mörka som Rasmus Paludans Stram Kurs.  Han tycker att alla med invandrarbakgrund, speciellt muslimer, ska slängas ut ur Danmark, oavsett medborgarskap och födelseland. Med det budskapet verkar han få fyra mandat i Folketinget och det lär bli elva partier eftersom gränsen är två procent, inte fyra som i Sverige. De lär bli valnattens enda spännande moment – tar Rasmus provokativa och racistiska retorik plats i Folketingets talarstol?

 

Såg för övrigt ett längre inslag i måndagens Aktuellt där Rasmus intervjuades. Uppenbarligen tyckte reportern att Rasmus fantastiska svenska var fullt naturlig, annars är det en intressant poäng att Rasmus själv har en svensk far och alltså borde omfattas av hans egen föreslagna etniska rensning. Jag tycker det är fascinerande ur ett svenskt perspektiv, det tyckte uppenbarligen inte SVT.

 

Nu är Danmark ett betydligt mer nationalistiskt land än Sverige men nästan alla anser att Rasmus överdriver. Samtidigt har Socialdemokraterna köpt Danskt Folkepartis invandrarpolitik rätt av och det råder nästan konsensus. De sista dagarna har Lars Løkke ( en liten fyrkantig man mest känd för att han försökt dra av kalsongerna, i deklarationen) anklagat Mette Frederiksen för att hon som eventuell statsminister kommer driva en mindre fientlig invandrarpolitik. Det är ett desperat gammalt kort han spelar ut men det ligger en del sanning i det – vänsterpartierna som Enhedslisten och Radikal Venstre har en betydligt mer human syn på de som icke är så danska som den danska högern tycker man måste vara. Vänstern är till exempel emot att man bygger en fängelseö dit flyktingar och människor ska samlas i väntan på utvisning.  De är för att barnen i de danska flyktinglägren får varm mat, e t c, e t c.  Det kommer bli en komplicerad regeringsbildning som förhoppningsvis leder till ett mindre nationalkonservativt Danmark. Ett litet tecken på den vinden är att Folkrörelsen för danskt utträde ur EU för första gången på flera decennier nu saknar röst i Bryssel.

 

För att bli dansk medborgare måste du bo och tjäna minst cirka 700 000 SEK om året i minst nio år och genomgå omfattande tester vad gäller språk och dansk historia. De danskar som valt att bo utomlands får inte längre påverka politiken. Har du till exempel flyttat till Malmö men  fortfarande arbetar i Danmark och är dansk ”statsmedborgare” har du ändå förbrukat din demokratiska rätt att rösta. Med glädje och en slags genuin tacksamhet i rösten konstaterade i går en pensionär jag diskuterade med att man ju faktiskt ändå får ut sin folkpension, trots att man valt att bo i Malmö, eller på spanska sydkusten eller vart de danskar som sviker sitt fädernesland nu kan tänka flytta.

 

För mig som svensk är det förvirrande att ett land jag trodde vi hade så mycket gemensamt med är så annorlunda. Lika förvirrande är de märkliga partinamnen och att till exempel de konservativa är det klarast uttalade gröna partiet och att den unga kristdemokratiska ledaren i valet har valaffischer där hon fullt medvetet liknar kvinnliga kolchoshjältinnor från Sovjetunionen på 1930-talet. Ebba Bush Thor och Sara Skyttedal hade nog inte ens kunnat vistas i samma rum som deras kristdemokratiska danska syster.  Mest förvirrande är dock partiernas förkortningar – jag tänker inte ens försöka förklara det.

 

Det röda blocket får cirka 52 procent i alla opinionsmätningar. Trots att man räknar bort det gröna Alternativet och Rasmus. Det blir med andra ord närmast en walk over på onsdag. Sedan börjar det riktiga valet av motsatta åsikter, partikrav och regeringspolitik. Det kommer ta tid, dock inte 131 dagar, och jag tror det kommer leda till något verkligt annorlunda. Jag tror att de relativt starka vindarna mot nationalism, mot ökad ekonomisk orättvisa och för en mer seriös klimatpolitik kommer få Danmark att göra en vänstersväng som ger eko i Europa.

 

Politisk analys från roddmaskinen, en majmorgon 07:21

IMG_0014
Detta är inte en roddmaskin men det är en bild av bänken bredvid, samma morgon. Roddmaskinerna är de vars gula fläkttrummor skymtar till vänster.

Skärmen är jättemångameter stor men tyst. Inga ljud på mitt gym utom mina egna, inne på roddmaskinens sjunde kilometer. Det är lugnt tempo, jag låter inte mycket mer än intervjupersonen på i SVT (eller TV4:s morgonnyheter): Erik Ullenhag. Han vill bli ny liberal partiledare och efterträda den helt utan karisma varande Jan Björklund. Jag tyckte Björklund var fel från början: mer borgerlig än liberal, mycket mer politiker, och officer, än medmänniska som har något viktigt att säga mig.

Jag sitter med en kraftig morgonsol i ryggen bakom de stora fönstren på andra våningen. Jag sitter på en liten plastbit som åker fram och tillbaka och tänker på att jag är född liberal, uppväxt med socialliberala vänstervärderingar och har i minst ett val åt gången alltid röstat på liberala kandidater. Speciellt i EU-valet där helt enkelt de liberala kvinnorna varit bäst. Men kvinnorna i Folkpartiet/Liberalerna var alltför bra så de fick alltid stå tillbaka för sådana som Jan Björklund och nu är alla kvinnor borta, nästan.

Den främsta anledningen till att jag misstror Erik Ullenhag som människa och partiledare är knappast det faktum att jag inte alls känner honom utan det faktum att jag ser honom intervjuas och under de fem minuterna förändrar han inte ansiktsuttrycket en enda gång. Jo, ha ser snäll ut och jo, han lägger ibland huvudet aningen på sned, rynkar pannan lite lätt och tittar ibland på kvinnan som intervjuar i stället för mannen men i princip – oavsett vad han säger där så verkar Erik Ullenhags ansikte mer likt en fantasilös animation än en verklig människa med känslor. En blick, en mun, en liberal partiledare. Ungefär så, som när Jan Björklund valdes och han på fullt allvar trodde att en fast blick kunde vinna val. Före det där skägget som fick honom att se ut som en Dressmanannons.

Jag har ingen aning om Erik Ullenhags vilja och värderingar men jag kommer aldrig att lita på en politiker som inte ens i morgon-TV förmår visa några känslor.  Jag tror ju att de är rädda, eller döljer något. Eller så är det bara vanliga medelålders manliga karriärister som tror att det räcker att med att skippa slipsen för att verka folkliga…

 

Liten julekatekes

Det kan verka mörkt, både det politiska livet och denna julaftons morgon men det löser sig, ljuset kommer. Liksom det faktum att snön föll sent, oväntat, överraskande men välkommet vit. Snön föll, mirakel sker, ljuset återvänder. Kanske inte direkt med hjälp av Jesus eller Allah och definitivt inte med billiga stearinljus som ryker och släpper ut massor av farliga partiklar men en del av det som är riktigt fel kommer få en naturlig och ofarlig lösning nu.

 

Den konkreta miljön och klimatet får vänta lite – först tänkte jag förklara hur USA åter blir en demokrati att räkna med. Det är nämligen dags att den visar sin bättre sida. Jultomten landar inte släden på Vita Husets tak i år heller.

 

Kärnfrågan är om republikanerna tror sig kunna vinna nästa presidentval med Trump som kandidat. Mitt svar är nej. De har stöttat sin president över mellanårsvalen men det finns tre saker som talar för att de kommer avsätta honom. Sedan får den ungefär lika galne vicepresidenten leda en tillförordnad ministär, ungefär som den svenska regeringen under hösten. Makt men ändå inte makt.

 

  1. De flesta republikanska politiker inser att Trump är ”too much”. Han kommer gå till historiens som ett av USA.s största politiska misstag någonsin och det är dags att partiet markerar sin självständighet och oberoende. På samma sätt som partiet till slut insåg att Nixon var fel man på fel plats.

 

  1. Ifall Trump trots allt blir kandidat håller jag för troligt att han kommer få lika många röster som föra gången. En fjärdedel av USA:s befolkning är rasister, xenofober, bittert hämndlystna, skattehatande och misstror all överhet. Trump kan dock aldrig vinna nästa presidentval eftersom demokraterna kommer lyckas få många nya väljare att rösta. Det kommer bli det högsta valdeltagandet på många presidentval och det enda sättet demokraterna kan förlora är genom att nominera en arrogant, överrik äldre kvinna.

3.  Republikanerna måste försöka distansera sig från sin president. Försvarsministerns avgång gör det lättare, alla skandaler och de starka banden till den ryska manipulationen av förra valet garanterar att Trump kommer ställa inför förhör och jag tror det kan gå ännu längre. Betydligt längre. När folk runt omkring honom inser att de antingen kan vittna eller skaka galler resten av livet kommer de berätta sanningen. Och partiet kommer göra allt för att tvätta sin byk, ju mer desto bättre för framtiden. Jag kan till och med tänka mig att de nominerar en liberal republikansk kandidat som kan locka mittenväljare från demokraterna.

 

Jag tror på rättvisan och på demokratin. De båda mår inte jättebra denna julaftonsmorgon, dess sockar och säckar är tomma på klappar men en självrannsakan har inletts så det vänder. Nästa julaftonsmorgon kommer världens vakna med lite mindre ångest än idag.

 

God Jul på er!